Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 39. kap. Vi får underrättelser om världskriget och besluta att resa hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
odlingar tillhöra dem. Yuracáre arbeta, och mestizerna
ta skörden. Arbetare och arbetsgivare.
Vi lämna S:a Rosa, sedan vi lyckats hyra några
mulåsnor. Stackars djur, de ha stora, stinkande sår på
sidorna och ryggarna.
Denna gång rida vi ej någon igenvuxen liten stig, som
när vi för ett år sedan togo oss från Cochabamba till
Covendo, utan »stora vägen», den väg, som den
regelbundna posten går och som talrika karavaner och resande
årligen passera. Det kan vara lärorikt att gå en sådan
väg, som är den näst viktigaste förbindelseleden mellan
två områden i ett land, av vilka vart och ett är större än
Sverige.
Vägen mellan S:a Rosa och Cochabamba rider man
på åtta dagar, och det fordras att kunna rida säkert,
isynnerhet om man gör denna färd under regntiden. Först
måste jag säga, att denna stora väg är en stig och ingenting
annat. När man lämnat S:a Rosa, rider man genom härlig,
hög urskog, där solen sällan tittar in för att torka upp
marken. Denna är därför ett träsk, där mulåsnorna för
varje steg sjunka ned till knäna. Ibland upplöser sig
stigen i ett nät, ty var och en har försökt att ta sig fram
efter sitt huvud för att finna litet hårdare mark att rida på.
Bäst är det att i sådan terräng ge mulåsnorna lösa tyglar,
ty de veta ofta bättre än ryttaren, var det inte är
bottenlöst. Sedan söker sig vägen upp längs med floderna och
över floderna, där vaden kunna vara farliga nog. Värst
blir det, när man skall börja att klättra uppför bergen.
Där är marken liksom såpad, och i såpan ha bildat sig
runda hål efter alla mulåsnehovar, som trampat där. Djuren
måste stiga i hålen steg för steg. Längre upp blir vägen
brantare och följer stundom bråddjupen, där ett felsteg
av mulåsnan vore en säker död.
Efter några dagars ritt blir vägen bättre. Man
kommer upp till quichuaindianernas cocaodlingar, och där
ha dessa stenlagt stigen, för att den ej skall spolas bort
av de våldsamma störtregnen. Man finner inga härbärgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
