Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Månkullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
du bleve min, kunde jag lugnt dö, och
medge att livet trots allt givit mig det bästa
det har att bjuda.
— Ja, låt oss dö då, sade hon lätt.
Det föreföll henne, att hon genom honom,
som höll henne i sina annar, var älskad
av Lidandet självt. Och hon var stolt att
hon icke, som de flesta andra, skydde
denna kärlek men var i stånd att älska
tillbaka.
— Låt oss gå in på kyrkogården, sade
hon. Hon gick bort och riste i grinden
men kunde icke öppna den. Hjälp mig,
bad hon. , ’
Han försökte, men den var låst. Så blevo
de stående med pannorna lutade mot
gallret och sågo in som tvenne utestängda,
som vänta på att hemmets dörr skall
öppnas för dem. I dunklet skymtade
konturerna av ett krucifix, planterat på
mittelgången med sin Kristusbild i en nästan
hemskt naturlig storlek. På gravarna växte
intet annat än små krucifix i täta rader,
vilkas förgyllning glimmade svagt i
månskenet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
