Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Månkullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
fram. Och hon skulle se på honom och
fråga sig: Hur kunde du dra mig bort och
komma mig att förgäta mitt land? Nej, hon
skulle aldrig fråga så. Men med henne hade
dock börjat en ny tid, och han skulle icke
undgå att ge sig i kast med livet igen.
Rädsla och avsky vid tanken på det
hopplösa och meningslösa däri grep honom.
— När du varit här en tid, kommer du
säkert att önska du ingen själ hade, sade
han med en önskan att göra henne ledsen.
Käraste, om jag visste vårt liv blev kort,
då kunde jag lättare försvara att låta dig
följa din vilja. Men det är så förfärligt
att tänka på att det kan dra ut länge.
Rut hade börjat gå framåt den smala
stig, som slog en ögla om kullen. Hon var
bedrövad, hon märkte att han med flit
gjorde henne ledsen. Hon tyckte det felades
honom styrka och tro.
— Livet är ju alltid kort, sade hon, så
som hon hört folk ofta bedyra.
Han följde henne. Det var honom en
smärtsam tillfredsställelse, att han gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
