Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S. Erik och hans reliker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han afled strax efter det att han blifvit myndig, och
med honom utdog ätten (1222). I stort sedt tillhörde
således Sveriges konungar helgonkonungens egen ätt,
och från samma ätt stammade ock de följande
folkungarna. Att de främjat kulten af ättens stamfader,
får tagas för gifvet, likaså att de efter bästa förmåga
sökt hindra en dyrkan af Sverker den gamle, om
någon dylik förekommit.
De politiska förhållandena tryggade därför Erik den
heliges seger öfver den motståndare, mot hvilken han
till en början kanske hade att kämpa, och vallfärderna
till grafven i Gamla Upsala tilltogo antagligen med
åren i liflighet. Dessa vallfärder äro ett viktigt moment
vid bedömandet af Erikslegendens trovärdighet.
I allmänhet har man nog öfverdrifvit trovärdigheten
af en medeltida tradition. Men man bör skilja på
tradition och tradition. Presten, som vårdade relikerna i
Gamla Upsala och jämt och ständigt fick visa dem
eller grafven för de tillströmmande pilgrimerna, varierade
säkerligen icke sin berättelse för hvarje ny pilgrim,
utan liksom en modern kyrkovaktare fick han
antagligen ganska snart färdig en oföränderlig, fix berättelse,
som han år från år upprepade och som sedermera gick
i arf till hans efterföljare för att slutligen med några
retoriska utbroderingar ingå i den legend, som nedskrefs
på 1270-talet. Då denna kyrkovaktartradition sannolikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
