Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott frågar dem rätt, och att nya vidsträckta fält öppna sig bakom den
skrifna historiens område.
Det är genom upptäckten af dessa nya fält, som det s. k.
"treperiods-systemet" blef af så ofantlig vigt. Läran om hednatidens
tredelning, anad och uttalad redan i början af detta århundrade samt
gjord praktiskt gällande för 40 år sedan, då det material som stod
forskaren till buds var så ofantligt mycket mindre än nu, har segrande
bestått kampen med talrika motståndare, samt blifvit fullkomligt
bestyrkt genom de tusentals fynd och de mångfaldiga vetenskapliga
undersökningar, som sedan dess framställande blifvit gjorda.
Liksom hvarje annan upptäckt har dock äfven denna föregåtts af
långa förberedelser och många misslyckade försök.
Vi hafva i det föregående antydt några af de åsigter som i början
gjorde sig gällande om fornsaker af sten; huru Rudbeck och hans skola
ansåg dem hafva varit uteslutande begagnade vid religiösa ceremonier,
under det mången, i likhet med den ännu i våra dagar lefvande folktron,
var öfvertygad om, att de blifvit af åskans gud nedslungade med blixten.
Jag har äfven nämnt de oväntadt klara och riktiga åsigter om
deras bestämmelse som Stobæus redan 1738 uttalat. Han kan sägas
hafva mer än anat både stenåldern och den komparativa
fornforskningens princip. Men Stobæus blef ej förstådd af sin samtid, och hans
åsigter glömdes snart. Vi hafva sett, att till och med Sjöborg,
sextio år efter Stobæus, står långt efter honom.
Den danske historikern Vedel Simonsen har redan 1813 klart och
tydligt framlagt tredelningens system. Han säger i ett nämnda år
utgifvet arbete[1]: "Nordbornes vapen och husgeråd voro först af sten och
trä, senare lärde de att bearbeta kopparn och, såsom det synes, senast
jernet. Deras kulturhistoria kunde alltså, från denna sida betraktad,
indelas i en sten-, en koppar- och en jernålder." Att stensakerna
verkligen kunnat användas till vapen och verktyg, ådagalägger han
genom att hänvisa till erfarenheten från vildarne i nya verlden.
Redan för sextio år sedan var således hela systemet nästan
färdigt, men det dröjde ännu länge, innan det blef af praktisk vigt.
Ar 1816 upptogs Vedel Simonsens åsigt af Magnus Bruzelius i
Lund. En af honom nämnda år utgifven latinsk disputation,[2] i hvilken
han citerar Vedels nyss anförda arbete, torde vara det första försöket
att klassificera de olika slagen af stensaker; Bruzelii indelning och
benämningar äro i hufvudsaken desamma, som vi ännu begagna.
Vid beskrifningen af den under namn af Åsahögen ryktbara
gånggriften vid Qvistofta i Skåne, som Bruzelius år 1819 undersökt, yttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
