Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pliocen-perioden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PLIOCEN-PERIODEN.
Denna tertiär-epokens sista period har i några delar af
Europa varit hemsökt af väldiga skakningar i jordskorpan,
orsakade såsom alltid af jordklotets fortfarande afsvalning.
Enligt hvad vi flera gånger erinrat, medförde denna afsvalning,
hvarigenom jordklotets inre smälta delar öfvergingo till
fast form, söndersprängningar och remnor i jordskorpans yta,
genom hvilka de inuti befintliga, halfflytande eller 0halfstelnade
ämnena utgjöto sig. Under pliocenperioden hafva flera
berg och bergskedjor i Europa uppstått genom vulkaniska
utbrott, men dessa hafva föregåtts af våldsamma oregelbundna
skakningar i den elastiska jordskorpan, d. v. s. af jordbäfningar.
Vi skola i det följande återkomma till dessa fenomen
och då behandla dem i ett sammanhang.
För att bedöma fasta landets vegetationsförhållanden under
pliocen-perioden, i jemförelse med nutidens, vilja vi höra
hvad Lecoq säger:
»Så inträder slutligen den tiderymd, som närmast föregått vår egen,
den tiderymd, då de tempererade zonerna ännu smyckades af tropikväxter,
ehuru dessa voro stadda i ett långsamt aftynande till följd af klimatets
tilltagande kyla och härdigare arters uppträdande. Våldsamma jordbäfningar
hafva egt rum, bergen hafva blifvit betäckta med sin eviga snö,
kontinenterna hafva samma former, som nu, men stora sjöar finnas, som
i vår tid uttorkat; väldiga floder vältra sina böljor genom leende fält, der
menniskan icke ännu uppträdt att förändra naturens utseende.
»Två hundrade tolf arter bilda denna tids flora, i hvilken urtidens
ormbunkar knappt vidare äro representerade, och ur hvilken palmerna
måhända alldeles försvunnit, och der man finner former, som alltmer
närma sig till dem, hvilka vi nu beständigt hafva för ögonen. Culmites
arundinaceus åtföljd af Cyperites tertiarius, står ymnig kring vattnen, i
hvilka Potamogeton geniculatus simmar, och på hvilkas botten Isoetites
Braunii var nedsänkt. Stora barrträd bilda skogar. Denna herrliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
