Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gång slungade jag en sten och i detsamma såg han
upp. Stenen träffade honom midt på nosen, och han
tog ett hopp rakt upp i luften, vrålande ocli jämrande,
både av smärta och överraskning.
Han var slagen, och han förstod det. Med vanlig
värdighet skred han majestätiskt sin väg under ett
regn av stenar. Midt på den öppna platsen stannade
han ocli kastade en hungrig och längtansfull blick
tillbaka på oss. Han gick så ogärna sin väg utan
frukost, och här fanns ju så mycket kött — i trångmål,
men oåtkomligt. Där han nu stod, retade han oss
ovillkorligt till skratt. Och vi skrattade alla, hånfullt
och skallande. Inga djur tåla att begabbas. Skratt
retar dem alltid. Och Sabeltand lät reta sig. Han
vände om ocli förnyade sina attacker mot klippväggen.
Det var just så vi ville ha det. Striden roade oss,
och vi njöto obeskrivligt av att få börja
stenkastningen på nytt.
Men hans attack blev denna gång icke långvarig.
Han kom snart till besinning igen, och för övrigt
voro våra kastvapen icke sena att träffa sitt mål.
Jag påminner mig mycket livligt att hans ena öga var
nästan igensvullnat efter en hård träff av en av de
stenar vi kastat. Ocli en lika livlig hågkomst har jag
av honom där han stod invid skogsbrynet, dit han
slutligen tog sin reträtt. Han såg sig om på oss med
de övre läppflikarna uppdragna högt över de
väldiga betarna, raggen reste sig och han piskade
ursinnigt med svansen. Så lät han höra ett sista
morrande till avsked, varefter han försvann mellan
träden.
Och nu blev det ett snattrande bland oss! Vi svär-
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
