- Project Runeberg -  Den sista folkungadottren /
241

(1875) [MARC] Author: Hilda Fredrika Keyser
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJERDE BOKEN. Den blifvande Drottningen - VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Longueville noggranna föreskrifter. Drottningen
behöfver framför allt annat lugn och ro till sinnet och
sedan sömn. De begge konungarne, far och son äro
derinne, och läkaren har gifvit dem tillåtelse att dröja
endast en qvarts timme. Han har äfven medgifvit
drottningens bestämda önskan att få tala vid en af de
svenska damerna, riksdrotset Tord Arnwidsson Sparres
fru, hvarföre Valerie gifver ögonblicklig befallning att
kalla henne till drottningens sjuksäng. Valerie frågar
derefter läkaren, om der är någon fara för
drottningens lif, och han svarar endast med förklaringen, att
sedan allt blifvit tyst och ytterligare läkemedel tagits,
måste drottningen sofva — allt beror, om det blir
sömn före midnatt.

Innan den föreskrifna tiden är utlupen, synes redan
Gunborg i försalen. Valerie upplyser henne, att
drottningens räddning beror af sömn och ro. Gunborgs
sorgsna, stilla väsen är henne en borgen, för att hon
blifvit förstådd.

Nu måste Valerie inträda i sofgemaket och
påminna om den framilande tiden.

Hon stannar på tröskeln, rösterna som höras
derinne äro väl klanglösa, men röja en innerlig kärlek
och förhoppningar. Qväfvande sin egen oro, visar
Valerie på timglaset, hvars elfte timme snart runnit ut.

Far och son uppresa sig långsamt för att lemna
rummet, men den förre, betagen af en ny sorglig aning,
återvänder. Magnus knäböjer ännu en gång vid
Blankas läger och säger, under det tårar skymma hans
ögon:

»Min maka — min Blanzeflor!»

Blanka lägger sin feberheta hand på hans och
bemödar sig att småle, då hon svarar:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folkunga/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free