Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJERDE BOKEN. Den blifvande Drottningen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— jag vet nu, att konung Håkan håller icke af det
danska språket.»
Tålamod, Margareta,» svarade Valdemar otålig
och tillade med en viss tonvigt: »din gemål är nog så
ridderlig, att han lär sig förstå och tala ditt
fäderneslands språk.»
Drottning Blanka skiftade färg, men yttrade intet.
Äfven Håkan hörde dessa ord, ehuru de kanske
halkade förbi hans öra. Men också Gunborg hörde dem.
»Eders nåde,» sade hon till konung Håkan, »den
vackra seden är väl ännu i bruk, att konungen på sin
bröllopsdag gifver sin brud en gåfva — eller ett löfte,
som är dyrbarare än någon gåfva?»
Konung Håkan vände sig till Margareta, tog sin
gyllene pokal och såg vänligt på henne.
»Min unga drottning,» sade han med dansk
brytning och med intagande hjertlighet, »hvad fordrar
Danmarks prinsessa till bevis, att Sveriges konung i dag
känner sig lycklig?»
Valdemars fina öra hörde hvarje ord, ehuru han
icke afbröt sitt samtal med Blanka, och hans snabba
öga flög i förbigående till Margareta.
Prinsessan rodnade, men smålog och mötte Håkans
blick med sina klara ögon. Men snart antog hennes
ansigte ett uttryck af allvar och eftertanke.
»Min gemål,» svarade hon beslutsamt, »I må lofva
mig att aldrig i edert rike låta någon lida orättvis
fångenskap.»
Håkan betraktade sin unga gemål med
öfverraskning; hans ansigte blef på en gång allvarligt.
»Margareta,» sade han och tog hennes barnahand,
som bar den guldring, hvilken förenat dem, »detta
löfte skall verkligen blifva mig heligt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
