Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE BOKEN. Konungens vän - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arnvidsson Sparre; men denne hade öfvergifvit sitt
enskilda lif och inträdt i konungens råd, hvarföre han
blifvit en mera sällsynt gäst hos fru Adelheid. Man
trodde vidare, att folkungadottren väntade på en annan
brudgum; men dennes namn visste ingen att nämna.
»Hvilken väntar hon?» frågade Torsten sig sjelf;
men hans hjerta vågade aldrig besvara denna fråga —
var det möjligen han sjelf, eller hans kunglige vän?
Han greps likväl härvid af en orolig längtan att få
återse henne, att öfvertyga sig, om det var han, som
qvarstod i hennes minne. Allt sedan sitt samtal med
Håkan om de föreslagna konungabrudarna, kände
Torsten, att, så länge Håkan icke var bunden vid någon
af dem, han sjelf ej heller var fri ifrån det löfte, han
gjort att icke vara ett hinder för sin väns möjliga
lycka; att derföre med sin talisman visa sig inför
Gunborg hade varit en påminnelse, en fråga,
hvarigenom han kunnat förråda sin vän. Torsten kunde
således icke träda inför folkungadottrens ögon, men han
ville dock, om också sjelf osedd, få se henne, och åtog
sig med glädje ett hemligt uppdrag till det gamla
riksrådet och lagmannen Israel Birgersson på Marieborg.
Sent en vacker vårafton begaf sig Torsten helt
ensam den för honom välkända vägen omkring
Svinngarns källa och till Hagaviken. Sex år hade förflutit,
sedan han jemte Håkan färdades denna väg, på
hvilken han i gladt ungdomsmod gifvit löftet att aldrig
svika sin konungs vänskap, ej anande, hvilket offer
detta löfte skulle komma att kosta honom.
Huru lifligt framstod ej för hans minne den
konungsliga ynglingens svärmeri för folkungajungfrun,
som hade uppträdt med sina muntra tärnor vid
helsokällan; huru mindes han ej sjelf henne, der hon leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
