- Project Runeberg -  Den sista folkungadottren /
112

(1875) [MARC] Author: Hilda Fredrika Keyser
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA BOKEN. Hertiginnan af Halland - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Ädle Tord,» sade den stolta frun med en viss
ödmjukhet, under det en rodnad färgade hennes
kinder, »du var i min makes hus vår käraste gäst, vår
förtroligaste vän; öfvergif oss icke heller nu —»

Hon kunde icke säga något vidare, Lifligt
framstod för Adelheids minne, huru hon en gång förr hade
stått inför denne samme Tord, då hennes
ungdomsälskade, och hon för fadrens vilja tvingades att
uppoffra honom. Skulle hon väl nödgas att nu för andra
gången beröfva honom en dylik förhoppning? — hon
måste dock bönhöra sin dotter och åtminstone bedja
honom vänta.

»Jag förstår hvad du vill säga, dyraste Adelheid,»
yttrade riddaren. »Jag kommer dock icke med anspråk
på uppfyllelsen af ett dyrbart löfte — jag har under
nio år skådat ett aflägset, men skönt mål, jag kan
ännu vänta —»

»Haf tålamod, ädle Tord!» återtog nu fru
Adelheid. »Jag har i troget minne vår ungdomstid och
våra förhoppningar — min bästa glädje har varit att
kunna bidraga till din lycka. Då Gunborg var ett
barn, älskade hon dig — hon skall lära känna dig nu
och då skall hon blifva dig värdig.»

Gunborg qvarstod bredvid riddaren och såg
bedjande på honom, liksom då hon i barndomstiden bedt
sin vän om en oskyldig småsak. Han tycktes sjelf
ihågkomma detta och anade kanske nu en
hemlighetsfull bön, hvilken han icke kunde neka att bifalla. Det
var bönen om uppskof. Han sade derföre till
Adelheid, som oroligt betraktade honom:

»Var lugn, dyraste Adelheid, har jag hittills icke
varit ovärdig din vänskap, vill jag också hädanefter
söka förtjena den! Du lade en gång din dotters lycka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:36:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/folkunga/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free