Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om den sköna Melusina. Folksaga från Provence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och lugn, rusade ett väldigt vildsvin fram ur snåret och
anföll grefven med ett sådant raseri att denne ej fick tid
att draga sina vapen och icke ens kunde stiga upp, ty han
hade kommit under det vilda djuret. Raimund grep
skyndsamt efter sitt spjut, men då han sökte att bringa den
betryckte grefven snabb hjälp, stötte han i hastigheten mot
en gren, och spjutet felade på en handsbredd, så att det
blott rispade nosen blodig på vildsvinet, men däremot trängde
djupt in i den på marken liggande grefvens kropp, så att
denne snart uppgaf sin sista suck.
Då Raimund såg detta, klagade han omåttligt och
kastade sig i sin djupa sorg öfver grefvens lik; han
förbannade sig själf att han var utsedd att dödligt såra sin
välgörare, men all hans klagan väckte ej den döde, och nu
måste han erkänna att stjärnorna talat sanning.
I sin djupa smärta lopp han in i skogen utan att veta
hvart, och klagade oupphörligt för sig själf: »O, ädle grefve,
min herre och välgörare, hvarför ligger jag ej i ert ställe
död på jorden? Hvarför färgar ej mitt blod mossan och
gräset? Hvad glädje har jag väl nu af lifvet, då blodskuld
hvilar på mig, ehuru jag till den är så oskyldig som ett
nyfödt barn!»
Under det han klagade sålunda och ej gaf akt på något
omkring sig, hörde han plötsligen en källas sorl; då kände
han först huru törstig han var, och han följde i riktningen
af det stilla sorlet. Så kom han ut ur skogen på en
älsklig slätt. Den hade ett utseende som om ingen mänsklig
fot hade beträdt den sedan den första skapelsedagen, rundt
omkring stodo väldiga träd och omkring källan blomstrade
de underbaraste blommor, och fåglarna sjöngo såsom han
ännu aldrig hade hört det. Han blef helt lugn och
högtidlig till mods, som om han hade inträdt i en präktig
domkyrka. Men då han såg sig noggrannare omkring,
varseblef han det allra underbaraste, det var den sköna
vattenjungfrun, som satt på stenarna, klädd i en vattenblå
klädning och med det utslagna håret genomflätadt af pärlsnören.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
