Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Jöns, som ville lära sig att rysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekymrade sig Jöns icke därom; han gick lugnt till klockrepet,
ringde till aftonbön, trallade sedan på en visa, gick ner för
trapporna och stängde kyrkdörren bakom sig. Klockarens
hustru väntade länge och väl på sin man och förvånade sig,
att han i dag inte ville komma hem ifrån tornet, i synnerhet
som det redan var sent på aftonen. Därpå gick hon till
sist in i Jöns’ rum för att se efter om äfven han var borta;
men han låg mycket riktigt i sin säng och snarkade.
Klockarhustrun ruskade och skakade på honom och sade: »Hvar
har du din husbonde, din sjusofvare?» Jöns vaknade med
möda och svarade: »Inte är jag skyldig att taga vara på
honom; — jag vet inte hvar han är.» — »Min Gud», sade
hustrun, »han har ju gått upp i tornet tillsammans med
dig, din grobian, och har sedan inte kommit tillbaka.» —
»Hm», brummade Jöns, »det stod en hvitklädd gestalt uppe
i torntrappan, som inte ville svara på tal; jag trodde att
det var någon spetsbof och kastade den utför trapporna.
Om ni vill veta huruvida det var er man, så kan ni själf
gå dit och se efter; det vore ledsamt nog ifall det var han.»
Därmed vände han sig åt väggen och började åter att snarka.
Men klockarhustrun tog genast nycklarna, låste upp
torndörren och gick uppför trappan, och mycket riktigt, där
låg hennes man pustande och jämrande sig i ett hörn och
hade på köpet brutit af sig ett ben.
Det var inte något roligt skämt. Klockaren måste ligga
till sängs en längre tid, och Jöns’ far måste betala doktorn,
hvilket han naturligtvis ej gärna gjorde. Pojken hade han
dessutom åter fått hemskickad, men han kunde ej längre
tåla honom i sin närhet och sade förargad till honom: »Du
är och förblir en odåga, som inte ens gör rätt för det vatten
du dricker och som endast skaffar mig skam och förargelse
och ledsamheter. Här har du några guldmynt, tag dem och
gå din väg och löp så långt vägen räcker. Här har man
ingen nytta af sådana där olycksfåglar som du. Gå, och
visa dig här aldrig mer!» — »Rätt så, far, jag skall genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
