Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begrafningen så. På den nyss döde eller döende
bräckes ryggen med en sten, hvarefter kroppen
böjes samman så att hufvudet hvilar mot knäna. Det
med oxhudar omlindade liket sättes ned i en grop
med ansigtet åt norr. En trädstam uppreses öfver
grafven, och därpå hängas skallarna af de slagtade
oxarna samt den dödes vapen. På grafven läggas
stenar och törnigt ris, på det hyänorna icke skola
gräfva upp liket. Det händer ibland, att höfdingen
begrafves i sitt hus, hvilket då af samma skäl
inhägnas med törnen och stakar. För ett år
öfvergifves byn, och den nye höfdingen bär hela tiden
vissa sorgetecken. Efter denna tid firas en ny fest,
den döde tager symboliskt del i måltiden, den
första mjölkbyttan slås för hans räkning ut öfver
grafven. Nu begynner man åter uppbygga sin by
under anropande af den dödes skydd.
Ett grafmonument af det egendomligaste slag
finna vi i norra Australien (bild 23). Man samlar
människoskallar i en hög, om hvilken man lägger
en rad af stenar; midt i högen sätter man en staf.
Sådana minnesmärken höljas aldrig med jord, de
läggas tvärtom på höjder, på det man från vida håll
må kunna se dessa vittnesbörd om förgängligheten i
människornas lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
