Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hundar äta, och hvilken som dör på marken den
skola foglar under himmelen äta».[1] Hvad en persisk
man ansåg vara den bästa behandlingen af de döda,
det var i Judens ögon den största smälek och lidande.
Han liksom Hellenen var öfvertygad, att den döde
led af den vanvördnad, som visades hans kropp.
När Telemachos och Peisistratos besökte Sparta,
sade den senare, att han ingalunda tadlade de tårar
man fälde vid en människas död, ty
»detta den endaste gärden ju är åt de dödliga arma».
Enligt Platon var den man, som under sin lefnad
åtnjutit det bästa, först då fullt lycklig, när honom
beskäres att af sina ättlingar blifva på ett skönt och
passande sätt begrafven.
Den första kärleksgärning man bevisade den
döde, hvars kropp icke längre styrdes af en
inneboende vilja, var att tillsluta munnen och framför
allt ögonen. När patriarken Jacob färdades i sin
sena ålderdom till Egypten, fröjdades han under
vägen vid tanken därpå, att nu hans älskade Josef
skulle tillsluta hans ögon. Det tyckes af ett
yttrande hos Virgilius, som om det hos Romarna därjämte
varit sed att med en kyss uppfånga den döendes
sista andedrag. Därefter tvättade man liket, smorde
det med välluktande oljor, lindade det i linnedukar
(hos Judarna) eller iklädde det kostbara kläder,
vanligen af snöhvit färg. Man smekte den döde — se
bilden 1, som återgifver en dödsscen från
Etrurien — och satte på hans hufvud en blomsterkrans.
Den döde lades nu på en hvilobädd, som stäldes i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
