Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett sådant uttryck av ofrid och samvetskval, att skuggorna
stannade och stjärnorna upphörde att skälva. Och
skepnaden suckade — suckade i en förtvivlan så namnlös, så
bottenlös, att barnen kvedo i vaggorna och människorna
fingo onda drömmar.
Och natten stod tyst, som om den väntade få höra
något; men intet levande syntes till utom den ensliga
skepnaden på Kolmården.
Men en annan fanns, som var vaken: den store
Anden, lian som är så stor, att han ej kan ses av ett dödligt
öga, — somliga kalla honom Tiden, andra Ödet, åter
andra Rättfärdigheten eller Domaren. Han vilade i
världsrummet, med Orionsbältet kring sin länd och med
armhålan mot Karlavagnens tistelstång, och hans vita
åldringshår låg mellan världarna som en man — vilken
människorna kalla Vintergatan —, och i hans panna lyste Ögat,
hans enda stora öga, och dess stråle föll in i natten över
norden och på den ensliga skepnaden på Kolmården. —
»Judas», ljöd det genom natten, med en klang, som
då sten faller på is.
Då sjönk skepnaden samman som under en jättes
hand, och hans ögon blickade vilt omkring sig, och hans
ansikte fick ett uttryck som av miljoner storknade rop i
skräck. Men natten stod tyst omkring honom, och han
var ensam, och ingen levande varelse syntes till.
»Judas», ljöd det än en gång. Och han visste ej,
varifrån rösten kom, ty den store Anden är sa oändligt
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
