Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e SVERIGE OCH ODLINGEN AF SKÖNHETSSINNET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 FOLKBILDNINGSARBETET
»konstnärliga» uttryck. Och den snabba utvecklingen visar
bäst det dåraktiga i talet om att skönhetssinnets odlande
skulle vara en grymhet mot folket, eftersom dess
tillfredsställande förblir ett rikemans företräde! Dessa dårar kunna
nu förvissa sig, hvilken smak, arbetsskicklighet och
fyndighet, allmogen ännu äger, liksom hvilken ekonomisk
hjälpkälla den fäderneärfda slöjdskickligheten, väl ledd, kan blifva;
huru stunder, som nu slarfvas eller sofvas bort, kunna bli
till gagn som glädje; huru trefnad och välmåga kunna spira
ur hemslöjden, sedan denna åter som i forna dagar blifvit
folkets arf och ägo, liksom den fasta och pålitliga grundval,
som konsten sedan bygger vidare på.
För stockholmsborna med deras grofva okunnighet om
landtfolkets väsen och värde, blef Svensk
Hemslöjds-utställningen, hvad den var för nämnda granskare: en verklig
uppenbarelse om »mäktigheten af den konståder, som här
ånyo blifvit bearbetad». Bättre kan ej intrycket
kännetecknas än genom att alltjämt anföra hans uttalande: »Från
olika landsdelar finner man här arbeten, präglade af en
flit, en skicklighet och en smak, som äro i hög grad
respektingifvande, stundom beundransvärda. Man finner
former, mönster och färgval, som gifva uttryck åt en
konstnärlig kultur, pröfvad och fullkomnad genom generationer,
och man finner en förmåga att anpassa detta konstnärliga
arf för nya önskningar och behof, som gifver löften om
fortsatt utveckling. Och hvad som kanske främst tager
en fången, det är själfva arbetets ärlighet och soliditet,
den glädje i och det intresse för handtverket, hvarom alla
dessa föremål bära vittne. Det låder vid dem alla något
af handens fasthet, mjukhet och kärleksfullhet, något af
lif, denna insats af personlig vilja och tanke, som kan
lyfta äfven den simplaste nyttighetsartikel till konstnärlig
rang.»
För den landtfödde åter, som under 1850—60-talet
hörde väfstolen och såg slöjdbänken i nästan hvarje stuga,
var intrycket icke nytt men därför lika kärt att återfinna.
Af stor betydelse för sakens vidare utveckling vore, att
— medan Svensk Hemslöjd i Stockholm förblefve afsatt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
