Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e SVERIGE OCH ODLINGEN AF SKÖNHETSSINNET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154 FOLKBILDNINGSARBETET
detta för honom alldeles naturligt. När barnet kommer med
musslan eller stenen, blomman eller insekten, blir det ej
enbart deras egenart ur naturkunnighetens, deras värde ur
samlingens synpunkt, han påpekar, utan äfven deras
skönhet, helt enkelt genom att själf uttala sin beundran för
denna. Eller då far och mor vandra med barnen i skog
och mark, akta de sig väl att rycka dem från det, som just
då ifrigt upptar dem, för att t. ex. fästa deras blickar vid
en solnedgång. Men genom att de ständigt se föräldrarne
stanna inför och gladas åt det sköna, komma barnen snart
att göra detsamma. En uppfostrare väntar aldrig, att barnen
skola gå upp i hans egen stämning, men han afvisar dem
lugnt med begäran att få vara i fred, emedan det just nu
är »för vackert för buller och bråk». Och sålunda vänjer
han dem vid tystnadens vördnad inför det sköna, denna
vördnad, som är så sällsynt, att hvarje utfärd redan i några
få personers sällskap i regeln blir en plåga för dem ibland
dem, som äga det äkta natursinnet.
Och hvad som gäller barnen gäller äfven de vuxne
vid folkhögskolor, feriekurser eller föreningar. Den
ledande bör akta sig att ofta säga Se! Men dess mera själf
kunna se med hela sin varelse. Han bör hellre svara på
frågor än själf göra frågor; han bör aldrig söka framtvinga
beundran och helst framhålla det sköna genom sin egen
glädje i det, det fula genom sitt eget förbigående däraf.
All odling af skönhetssinnet blir fruktbar, endast om den i
första rummet väcker kärlek, vördnad och tacksamhet mot
konstens idkare; endast i andra rummet komma kunskaper
och kritik.
Det gäller, med ett ord, om skönhetskänslans
uppfostran som om all annan, att ju mer oafsiktligt och
medelbart den verkar, dess djupare går den. Till detta
medelbara hör äfven, att den uppfostrande själf enkelt och
uttrycksfullt kan meddela sin skönhetsfröjd eller skönhetssorg.
Under 1880-talets berättigade leda vid all oäkta känslosamhet,
all uppstyltad »idealitet», all patetisk tillgjordhet anslog man
i konstnärskretsar en alldeles ny ton. Man uttryckte sin
höga stämning genom bekännelsen att man »grinade» (d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
