Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Ryssland och Orienten - Guldfrackar. De rätlinjiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Guldfrackar. De rätlinjiga.
(1877, juni.)
Förutom turkvänner hava många människor uppträtt
med krav på en särskild mening. »Allt är strunt;
det finns ingen rörelse; adresser äro strunt, det är ingen
rysk sed; sanitetskårer äro strunt, det är ingen rysk sed.
Sentimentalitet! Man har uppfunnit slaverna och hittat
på bulgarerna. Turkarna äro bättre än bulgarerna. Allt
är strunt. Jag tycker om turkarna...»
Detta resonemang kommer sig icke av någon
illasinnad eller subtil uppfattning från den högre politikens
synpunkt. Visserligen finns det en »högre politik» hos
oss — det är odisputabelt, men här är det pur
egenkärlek. Egenkärleken uppträder i två skepnader:
antingen är den till ytterlighet förtryckande och på grund
härav ett ovillkorligt krav att göra sig originell för att
utmärka sig och göra sig märkbar på något sätt, eller
ock kommer sig egenkärleken av en ovanlig storhet.
En »stor man» i Ryssland kan minst av allt fördraga sin
egen storhet. Om han kunde kläda sig i guldsmidd frack
av brokad t. ex., för att vara olik alla andra och de
lägre stående, skulle han bestämt öppet gå i en sådan
frack utan att skämmas. Jag är övertygad därom, och
om jag ännu icke skådat en enda av våra »stora män» i
en frack av guld, beror det sannolikt bara därpå att
skräddarna inte äro hågade att sy en sådan. »Jag är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
