Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vindsagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
böxjade slappas. Det värsta var att hans starka
sinne började misströsta om utgången. Det hotade
att förlama honom.
Ljusen i kupéerna lyste sömnigt och matt.
De flästa passagex-arna sovo, invaggade av den
snabba jämna farten. Föraren och eldaren stodo
där lugna och säkra. Stundom tittade de ut,
och när de fingo syn på nordanvinden, där han
pustande bröt fram mellan trädkronorna,
hån-logo de.
Då blev vinden vred. Med ett starkt
vingslag höjde han sig över skogens toppar, med ett
annat var han redan förbi lokomotivet. Han
väste och gormade. Han slog så häftigt med
vingarna att träden kastades av och an av
luftdraget. Bakom sig hörde han eldhästens flåsande.
Kattögonen lyste ilsket, rök och gnistor flögo ur
det lyftade gapet. En av de gnistorna antände
skogen: nordanvinden såg snart bakom dem ett
väldigt flammande bål. Han ville gärna ha vänt
om för att blåsa på; men framåt måste han.
Han kom till en bro; djupt under mumlade en
fors. Han ruskade bropelarna, så att de darrade.
Han ville gärna ha ryckt dem alldeles loss; men
vidare måste han.
Nu gick tåget oskatt över bron. Vildare
och snabbare blev jakten. Nordanvinden röt,
hans vingslag veno som piskslängar. Det var
förtvivlans raseri i hans flykt. Eldhästen stånkade
och andades kort och tungt. Hjulens
»bom-drom-tom!» lät som domsbasuner.
Då sprang på avstånd ett grönt ljus fram
ur mörkret. Det var ändstationen, målet! De
tävlande samlade sina krafter till en sista ytterlig
ansträngning... Det blev en tystnad...
Vindician, nordanvindens yngste, var den
förste vid målet. Trött var han men galen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
