Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gullfisken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
A — luften, lufteu! Han drack den i långa, djupa
klunkar, där han satt på iskanten och tog igen sig.
Den var sval och frisk, den var ren och ljufligt ru
sande. Men ej ett tungt och virrigt rus utan ett
klart och stilla, ett som ville lyfta honom och liksom
pumpade in styrka i hans muskler och benpipor, nytt
varmt blod i hans ådror och hälsa och välbehag i
hela hans kropp.
Det led mot morgon, var månljus kall natt. Alt
skiftade i blått, den stjärnströdda rymden, iseu på
sjön, höjder och åkrar på land, höljda af ett tunt
snötäcke. Det gick en rysning genom hans våta leka
men, satt han här länge skulle han bli en stel isklump;
men han var altför utmattad för att kunna röra sig
än på en god stund.
Då råkade han se mot öster, och där skimrade
rymden röd öfver bärgen, alt varmare, alt högre.
Månen bleknade och stjärnorna släcktes en efter annan,
det blåa valfvet skiftade i klart grönt, och en mjuk
violätt dager gled öfver höjderna och isfältet. Och
ju rödare rymden lyste dess varmare kände sig lommen
både utan och innan.
Han tittade ned i vaken en sista gång; han såg sin
bild där i det svarta vattnet, och han tyckte att ögonen
hade en varm och djup glans som han aldrig förr märkt.
Då gick solen upp, som en glödande guldkula i
det röda skenet. Då skakade han sin domnade kropp
och lyfte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
