Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
bredvid Karl-Herman. Han bade också ett ord till
Människans fördel, ’sade han ; han var tveksam an
gående den omtalade grymheten — aldrig hade någon
stare dödats af en människa där i trakten åtminstone,
tvärtom funnos alltid i träden kring gårdarna de
trefligaste hus för fåglar att bo i, man kunde tänka
sig, och de bygdes om äller lagades noggrant hvarje
vår. Man kunde väl inte vara bättre fredad och
omhuldad, tyckte han; det kunde för rasten både
svalor och ärlor och fiugsnappare intyga — de bygde
och bodde alla i stora skaror vid varenda gård och
stuga.
Ja, de intygade och vittnade. En husärla till
fogade att hon sett Människan skjuta en katt som
tagit ett par ärlungar. Och en talgokse talade om
vackert grönmålade lådor utanför fönstren, vilka
fÿldes med hafre och hampfrö och talgbitar om vintern,
och om störar med halmkärfvar vilka stuckos i
gårdens drifvor vid jultiden, när det var djup snö i
skogarna och svårt att komma åt en matbit. Och
hans utsago styrktes af grå- och gulsparfvar, af domhärrar och sidensvansar och mesar af flera slag.
— Låter bra, det där, pratade kråkfrun. Men
jag då — mig har aldrig en människa bjudit en bit
mat.
— Inte mig häller, pladdrade skatkäringen. Tvärt
om — vill jag snatta den minsta ostkant äller till
och med bara en usel, osmältbar nysilfversked, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
