Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
foråldrade foten« som kristenheten nu
borde ,,kasta ifrån sig«! Man måste
hafiva hunnit bra långt för att i en
offentlig skrift kunna fälla sådana uttryck
om Guds ord, det ord hivars bindande
auktoritet och frälsande innebörd erkändes
af Giids Sciii, och till hwilket han fler-
faldiga gånger mädjade för att bestyrka
fin egen mission. »De äro de som mitt-
na om mig« tvar Haiis intyg om dessa
Skrifter, htvilka nian nu med första gör-
liga borde sparka åsido, ty endast här-
igenom kan ju »reda och följdriktighet i
kristendomsläran« tvinnas (n:o 29)!
Wi kunna nu sluta. Der går igenom
förf:s artiklar en anda wisserligen präg-
lad af tvarm känsla och uppriktig öfwer-
tygelse, men i sin hänsynslöshet för det
som utgör miljoner troende medivaudra-
res hopp för eivigheten främmande för
Kristi eivangelium. Och ehnrmoäl ioi
känna förf. såsom en htvilkeu sökt och
funnit Jesus, aftviker hans teologi dock
så betydligt från den allmänna kyrkans
att nian ej nog bestämdt kan ogilla deu.
Och detta omdöme delas, såividt tvi kun-
nat öfwertyga oss, af hela den frikyrkliga
gruppen. Hr ,,— —l« står derför en-
sam om sina uttalanden och måste en-
sam bära ansivaret. Haris lära stöder
sig wisferligen på eivangelium, och kcm
äfiven i få måtto tvara ,,en Guds kraft
till salighet som tro«, men den finner
ingen plats under Golgatas blodiga kors,
och med det skaplynne den erhållit wore
det icke swårt att uppdraga dess logiska
trosupplösande slutledningar, hwilkci tvi
icke tro att ens förs sjelf tvarsnat. E-
mellertid utgör hans uppträdande en ma-
uing till ivaksamhet. Det ligger i tids-
andan att undergräfwa förtroendet till
Bibeln, och ehuruipäl hr ,,— —l« icke
farit med sådaiit uppsåt, blir dock detta
följden om alla hans förutsättningar och
påståendeii godkännas. Emot sådana ten-
denser måste matt stå trogen makt. Ty
tvi strida ej mot blod och kött utan mot
wäldigheter, mot tverldsherrfkartie idetta
mörker, mot ondskans audemakter ihim-
larmtiderna (Efef. G: 12). Må derföre
·,alla de som i denna förförelsens och af-
fallets tid wårda sanningens fladdrande
låga, se till att icke genom deras omak-
samhet elden slocknar och ljusstaken för-
flyttas från sitt rnm. ,,Tt) från den
soiii icke har skall tagas äfwen det han
menar sig hafiva«« (Matt. 25: 29).
Något om den skottska
frikyrkan.
J en föregående artikel hafiva wi toar-
nat för faran att icke behandla det he-
liga med wördnad, utaii i afsigt att
tvinna så många som möjligt, omgifiva
dess förkunnande med de yttre sinnena
retande eggelser och derigeuom neddraga
det till det vulgära. Dermed hasivawi
dock icke ivelat bryta ftafwen öfiver de
riktningar der sådaiit förekommer, utan
erkänna att det i andra afseendeu kan
finnas hos dem mycket som är efterföl-
jansivärdt och att det särskildt tvore godt
om tvår kyrka kunde efterlikna frälsnings-
, hären i dess hängiftvenhet och warma
trosnit.
Wi ioilja nu tvända oss till en an-
nan förgrening af den kristna kyrkan,
hwilken det, genom Guds nåd, blifivit
förunnadt att få utgöra ett af de skö-
naste bladen — kanske det skönaste — i
den protestantiska kristendomens historia,
och som i mycket utgör en motsats till
ofivanautydda moderna riktningar — nem-
ligeii den skottska frikyrkan. Deii är icke
ny såsom frälsniudshären; den har en
förtid af trehundra år, ty fastän den icke
egt lagligt bestånd förrän sedan 1843,
har den dock allt sedan John Knox’
dagar oaflåtligt, under lidanden och för-
följelser, kämpat för sin tillivaro och tål-
modigt arbetat på sin utiveckling, till dess
den omsider, genom ett parlamentsbeflut
sagde år, erhöll sina rättigheter lagligen
erkända, då med ens nästan hälften af
landets befolkning och en lika stor delas
dess presterskap slöt sig till densamma-
Deii har mera än någon annan prote-
stantisk kyrka blifivit grundad under
martyrskap och ioattnad aftårar. Äfiven
frälsningshären har på flere orter, der
den uppträdt, ivarit utsatt för trakassa-
rier af polismakten, och det har icke wa-
rit sällsynt att dess officerare fått till-
bringa en månad eller flere i fängelse;
men då sådaiit inträffat, har det ivarit
emedan de brutit emot den borgerliga
ordningen. medan dermot den skottska fri-
kyrkan städse ivisat ivördnad för en lag-
stadgad samhällsordniug, och endast när
den öfiverhetliga makten sjelf gripit till
iväldsåtgärder och ivelat twinga fanime-
teua, hafwa dess martyrer rest sig och
kämpat en god trons kamp samt med
sina lif beseglat sin öfwertygelse.
Det första sont faller iögoueu, då
man inträder till någon af den skottska
frikyrkans gudstjenster, är den impone-
rande enkelhet, som der är rådande.
Eii frisk körsång och en troswarm, ofta tan-
kediger predikan —- detta är allt, åtmiii-
stone i regel, ty någon bundeuhet wid
missa angifua former herskar ej här;
men frätt dessa enkla gudstjenster går
skotten stärkt, han har fått en sund spis;
och han längtar åter efter dessa enkla
gudstjenster och hungrar åter efter denna
sunda spis. Men ehuru denna kyrka
sålunda försmår alla yttre lockelsemedel,
har den dock, såsom kanske ännu ingen
annan kyrkoriktniug det kunnat, förmått
att genomsyra alla lager af befolkningen;
lärde och ivetenskapamän af hög rang,
jurister och statsmän, affärsmän samt
stora skaror as befolkningen hasiva af fri
öfwertygelse slutit sig till henne; under
hennes. hägn hafwa de bliftvit frigjorda
i tron på fin frälsare och lefioat, ioerkat
och dött såsom Kristi lärjungar. Wi behöf-
wa blott påminna om professor Henry
Drummond, hivars arbete, ,,Naturens
lagar i Andens tverld«, för närivarande
för uppseende öfiver hela den bildade
tverldeii. Och denna intensivitet inåt
har icke hindrat en ifrig werksamhetntåt.
J arbetet på missionsfältet går den skott-
ska frikyrkan främst. Der nya arbetare
behöfives och nya banor skola brytas,
der sänder den skottska frikyrkan ett upp-
rop till sitt universitet, och hundratals
begåfioade ynglingar äro genast ivilliga
att lemua fädernesland och samhällsställ-
ning och begifiva sig ut såsoiti nitsin-
närer.
Wi hafiva uppdragit denna paralell,
icke af önskan att tvår frikyrka måtte taga
den skottska till sin förebild i stället för
frälsningshären — ty hwarje försök att
importera främmande former och uttrycks-
sätt för sin tro, måste alltid slå fel —
utan endast för att ivisa att äfweni
tvår på retelser lystna tid, Guds ord
ännu icke har förlorat fin gamla makt
att kunna undivara alla yttre lockelser
och likiväl gå fram mot härliga segrar-
Eii af orsakerna till den skottska frikyr-
kans styrka ligger dessutom i det natio-
nela gruuddrag, som går igenom den-
samma; hon har icke lånat någotaffräm-
mande, hon är helt och hållet skottsk, och
am det är något, i hwilket tvi önska att
ivåra frisörfainlingar skulle efterlikna
henne, så är det deri, att hon ntannågra
konstgjorda medel, nppsprnngit och ut-
ivecklat sig i enlighet med sitt folks skap-
.-
lynne, samt gifivit sig de former, font
detta folk behöfwer och förstår.
Men om wi icke kunna blindt efter-
likna, så hafwa tvi dock onekligen mycket
att lära af den skottska frikyrkan. Dess
nationela karaktär afser blott formen,
uttryckfättet; dess grund hivilar på stora,
allmängiltiga bibliska sanningar. ,,Kriftns
kyrkans ende konung« — se der den
hörnsten, från hwilken hela byggnaden
utgår. ,,Sire«, sade år 1596 den äl-
drige läraren Aud r e iv M e ll iv ill e
till den då nästan enwäldige Jakob VI
Stuart (sedercnera Jakob I i England),
när denna, omgifwen af sitt hof ocl) sitt
rikes store, mottog en presbyteriansk de-
putation, hivars ordförande Melliville
war, ,,det finnes tivå konungar och tivå
konungariken i Stottlaudz der sinnes Je-
sus Kristus och hans rike, kyrkan, hwars
undersåte konung Jakob den Vl är, och
i detta rike icke konung, ej heller huf-
ivud eller herre, utan endast enmedlem.
Wi erkänna Eder såsom konung öfwer
landet och gifiva Eder all tillbörlig lyd-
nad, men kyrkans hufivud är Ni icke, ty
Ni kan icke gifwa oss eivigt lif, ej heller
beröfiva oss det«! Och inför Kristus
såsom kyrkans konung ställes individen,
såsom individ, ansigte mot ansigte; det
finnes kanske icke något kyrkosamfund,
som så har förtverkligat det individuela
i kristendomen, som den skottska frikyrkan,
och häri ligger, tro wi, hemligheten till
att den blifivit hivad den blifwit. Hwarje
menskligt inflytande, som kan tränga sig
emellan den enskilde och Gud, ivare sig
detta är personligt eller allmänt, andligt
eller werldsligt, aflägsnas med omsorg.
Huru mån man är idetta affeendefram-
går deraf, att ivid natttvardens begående,
ingen nienuiska anses wärd att öfwer-
taga den roll, som Kristus wid dess in-
stiftelse sjelf innehade; denna måltid iakt-
tages efter alltvarliga förberedelser under
djup tystnad, och«deltagarene räcka sjelf-
tva brödet och winet den ena åt den
andra. Prestivälde förefinnes här lika
litet soin statsivälde. De presbyterianska
pastorerna —- fritt malda af det kristna
folket — utöfwa, ehuru i de flesta fall
högt begåfivade såsom-lärare och predi-
kanter, dock ingen myndighet, ens i rent
kyrkliga angelägenheter, annat än i sam-
band med de äldste, ocli då äfiveii eu-
dast med afseende å de löpande ärende-
na; hwarje ivigtigare angelägenhet, hwarje
nytt beslut som skall fattas, hänskjutes
deremot till församlingens eget afgörande.
och i detta har den fattigaste författnings-
medlein samma rösträtt font dcm rikaste.
Deraf flottens kärlek till sin kyrka —-
en kärlek, som icke är olika den han hyser för
sin familj; han känner att hans kyrka
är beroende af hans omsorger, och han
swiker icke sin pligt emot henne.
Wi anföra här, efter M erle d’Au-
bigny de satser, på hivilka den skottska
frikyrkans bestånd såsom frikyrka hwilar·
De äro märda att allivarligtbehjertas af
hwarje kristet kyrkosamfnnd:
,,Wår Herre Jesus Kristus är både
,,den synliga och den osynliga kyrkans
,,eude konung. ,,Herreu Gud skall gif-
»iva honom hans fader Dawids säte, och
,,han skall ivara en konung öfwer Ja-
«kobs hus ewinnerligen, och på hans rike
,,skall ingen ända«ivara«. (Luk. 1, 82,
83).
,,Wår herre Jesus Kristus är konung
,,öfwer de särskilda kyrkor, som innefat-
,,tas i hela den synliga kyrkan, såsont
,,kan synas af de bref, som han skrifwer
,,till de sju sörsatnltagarne i Afieu«.
(Upp. 2: 3).
,,Wår herre Jesics Kristus är hufwu-
,,det för hivarje medlem eller lärarei
,,kyrkan. Kristus allena är hivar eu-
,,skild mans hufwud. (1 Kor. 11: 3).
,,Wär herre Jesus Kristus är hivarje
,,kristen församlings hufwud. »Ty hivar
,,twå eller tre äro församlade imitt
»namn, der är jag midt ibland dem«.
(Matt. 18: 20).
,,Krist11s ensam såsom konung skapar
,,kyrkor, och endast han uppehåller dem.
,,Kriftirs såsoiii konung meddelar åt kyrkan
,,den kunskap och den ledning som han
,,behöfiver.
«Kristi, kyrkans konung, lagar bestäm-
,,ma läran, lifwet, gudstjensten, kyrkotnk-
»ten, styrelsen.
,,Kr1stus, kyrkans konung, har inrättat
,,ett läroembetez detta embetes bemyndi-
,,gande har sin grund hwarken i biskop-
,,lig eller presbyteriansk successio11, ej
,,heller i några statens bestämmelser,
»ntan kommer omedelbart och uteslutande
,,från Kristus, konungen
,,(Eii lärare, måste det är sant, mot-
,,taga händernas påläggning från dem,
,,sin för detta ändamål äro utsedde (detta
,,står i Guds ord); men läraren erhåller-
»icke sitt bemyndigande frätt dessa tjenst-
,,förrättande äldste. När en domare eller-
,,annan tjenstemau utnämnes af konun-
,,gen, är det nödivändigt att utnämnin-
«gen offentligen förkunnas wid den rätt
,,eller den embetsmanuakår, han tillhör,
,,men det är icke från rätten eller kåren
,,som han erhåller auktoritet. På samma
,,sätt är ett bemyndigande från den
,,odödlige fursten, en kallelse och utnäm-
,,ning fråii konungarikes konung, den
,,enda källaic för det heliga embetets auk-
»toritet).
»Då Kristus sålunda är kyrkans ko-
»nung, dess ende konung, och har gisivit
,,henne allt, som är henne behöfligt, få
,,följer att kyrkan skall wara,,underdånig
»Kristus« (Gf. Z: 24) och endast Kristus.
,,Såsom det finnes ett andligt embete,
,,af Herreii förordnadt, så gifwes det ock
,,en borgerlig styrelse, af samma Herre
,,förordnad att hasiva omsorg om natio-
»nens sociala och politiska intressen.
«Men hwardera af dessa embeteu bör
«förblifwa inom sin egen sfer.
,,Deii borgerliga regeringen kan icke
,,hafwa rättighet att på något sätt för-
»ordna om kyrkans angelägenheter-
,,Deii kan det icke, ty det är den and-
»liga makteic ensam, på hwilken Kristus
»lagt all ansivarighet för kyrkans sty-
»relse. (Ap. 20: 17—28; 1 Petr. ö:
,,1—4; Upp. 2: 14—20).
,,Deii kan icke, ty det är den andliga
,,makten, till hwilken Kristus gifivit alla
,,reglor, som äro behöfliga för kyrkans för-
»waltning. (Matt. 16: 15—18. Tit. 1:
«5—9; Z: 10; 1 Tim. 3).
»Den kcm icke, ty det är deii andliga
,,makten ensam, som Kristus har lofwat
,,all nåd, som är uödwändig för dess
,,styrande. (Matt. 28: 20; 2 Kor. 6:
,,28; Ef. 4: 7, 11, 12).
,,Den kan icke, ty Kristus har ingen-
,,städes förbundit kyrkomedlemmarne till
»lydnad för den werldsliga makteii utom
»i werldsliga angelägenheter. (Rom. 13:
,,1-7; Luk. 12: 13, 14).
»Den kan icke, ty Kristus har före-
»skrifwit de egenskaper, som fordras hos
,,kyrkans andliga ledare, för att styra
,,kyrkan; men har ingenstädes gifivit lik-
«uande föreskrifter för den borgerliga
,,makten. (1 Tim. Z. 4—6; Tit. 1: 5
—11).
»Den kan icke, ty Kristus har uttryck-
ligeii förklarat, att den makt, som den
,,borgerliga öfwerheteii besitter är smär-
,,dets. (Rom. 13: 4); och detta är en
,,makt, som icke kan begagnas i kyrkans
,,styrelse.
»Deu kaii icke, slutligen, emedan Kri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
