Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S e t ä lä ansågo, såframt referatet i ,,Fin-
land« är riktigt, att tvår kyrkolag tväl
ger rätt åt lekmän bland församlingens
egna medlemmar att tala oiti Gads ord,
så länge kyrkorådet icke finner orsak att
förbjuda detii det, men kriti g stry-
kattd e hade ingen rätt. Förordningen
af 1781 borde derföre sättas ikraft, och
alla utläitdiiigar åtminstone f ö r p a s-
sas från orteti genom meder-
börande kronobetjening. zk)
Denna bestämmelse formulerades af kyr-
koherden Josua Johansson få-
lunda, att titläiidingarue skulle titait tvi-
dare med stöd af förordningett af år
1781 skickas bort öfwer grän-
s en. Etnot detta förslag uppträdde dock
med allwar kyrkoherdartte R os e n gren
och B e r g r o th samt deltois äsweu pro-
sten L y r a. Prostett Rosengreii betona-
de särskildt, att det skulle mara i
hög grad förunderligt, ont
presterita iville tillslttta men-
niskors initii från att tala
Guds ord, då Moses redan
önskat att hela folket skitlle
profetera. Det ä r sant att
ttiånga falska andar o ckså
smyga sig in; men lögit för-
qtväftoes icke geitotit måld, titan
blott genom andans stvärd,
sotit är sanningens ord. Men
oaktadt dessa ädla, as en satin kristen-
dom besjälade ord, htvilka borde tvara
så mycket mera beaktaustvärda dersöre
att Prosteit Rosengren jelf tillhör en
långt framskjuten ytterlighets-riktning i
tvår kyrka, beslöt dock mötet med 57
röster emot 17 att antaga refereuteriias
förslag att ttiait sktille förfara med för-
samlittgsniedlettittiar efter kyrkolagen ni en
med frä mmande från andra
län der efter förordningen
af år 1 7 8 1. Flere as de närma-
raiide ittidaiidrogo sig frått att deltaga i
omröstningen. P r osten Rose ng rett
anmälde sitt resertvatiott. —
Wi skola nästa gåtig återkomma till dett-
na fråga. (Fortf.)
Till Rcdaktionen för Finsta
Weckobladet.
Ett kort bemötande af särskilda
missförstånd. SL·’’«)
J detta blad (n:o 12 ont jag rätt
mins) ingick en artikel af en ins. foiii
nästan så godt som hånade dopet, isin-
uerhet barndopet. Mait uttryckte sig uti-
gesär så: »om titt dopet, specielt barit-
dopet är absolut nödtväitdigt till salighe-
ten, htvarföre låter nian då de artna
heditabaritetti massa dö odöpta«? M) Allt
detta är titt ett stort och sivårt missför-
stånd. Ti) hivar och en, sör htvilkeit
sakramentet äiintt är sakrament, ivet nog-
samt att fakrametitet, och följaktligett äf-
tven dopet ej kan innehålla och meddela
någon annan särskild iiådegåftva än den
som redait erbjudes i det gudomliga vr-
det. Deit enda skiltiadett emellan ordet
och dopet är att det stirra är ett hörbart
ord, det senare ett synligt ord; ja dopet
är liksom ett med gudomlig handling för-
segladt gåstvobref, soin gör det af ordet
redatt allmänt förkunnade löftet ont sytt-
daförlåtelse ännu säkrare och handgrip-
ligare i anseende till mentiiskans stora
sivaghet och henne mötande sivårafrestel-
ser. Nu hoppas kyrkan till Gud att
Hait iverkligeii är mäktig att gettoni detta
gåfioobres på ett iiiysteriöst sätt skänka
äftveii åt ett spädt barit alla sitt rikes
öftversivitiiterliga skatter. Huruivida det
ock kunde ske titait dop, ja titait alla
ttådetnedel d. ä. ihediiatverldeit, det tnåfte
tvi letiiita åt Guds fria, barmhertighets-
ftilla förfogande. Men tvi ärv bundna
H-) Månne äftven apostlarne, htvilka inäl,
otu några, woro kring st rykand e predi-
kanter sältinda, enligt denna högkyrkligt orto-
doxa fraktiotts åsigt, hade bort med patientakt
förpassas bort frätt de orter. der de förkun-
nade lifivets ord’.« Red:s anm-.
M) Wi haftva bliftvit ombedda att icke bifo-
ga något swar till nedanstående uttalanden;
må de derföre fä stå för sig sjelfiva och galla
hivad de kittma. Remo not.
ME) Citatet är icke fullt riktigt
Red:s not.
till ttådemedlen, och för oss fins icke
Gitds rike utanför itådemedlen. Såsoni
en orsak, htvarföre t. ex· barndopet ibland
uteslutande hedningar ivore ändamåls-
tvidrigt, kuitita tvi tippgiftva, att titan
derstädes med säkerhet på förhattd wet
att de alla utan tttidaittag komma i en
framkriden ålder att slösa bort ihedniskt
wäsende alla sina idopet undfångna skat-
ter. Meii inom kristenheten har man
åtminstone ett hopp om att de, uppfostra-
de i titkt och Herrans förmanitig,möjli-
gen kunna betvaras.
Widare har man sotn oftast atisett det
som det allrawigtigaste, att alla ogudak-
tiga tverldsbartt måtte helt och hållet tite-
slutas tir den lutherska kyrkans gemen-
skah, fatnt specielt att tiiaii för ingen
del borde af dem uppbära någon lön åt
kyrkans tjenare. Detta är nu äftven ett
mångsidigt missförstånd. Ty det är ju
ivisserligen sant att matt icke får tivinga
någon att uttala någon som helst tros-
bekännelse eller deltaga i sakramentertia.
Det tvore också rättast att titan icke gjor-
de giftermål och andra tverldsliga saker
beroende af de nyss nämda. Men Lu-
ther sjelf, svin just förswarar oftvanstå-
ende frihet, fordrar dock i samma stycke
att etvaitgeliuni måste förkunnas för hivar
ntait och hwar itian uppmanas till tron.
Har man då gjort sig reda för hivad
det betyder att fullständigt utesluta nå-
goit ifrån kyrkan? Jo, det betyder, kyr-
kan skulle derigeiiont öppet säga åt nå-
goti af sitta fordna medlemmar: dtt är
nu en sådan matador, som icke mera har
den ringaste skyldighet ens att höra på
Gtids ord; dit är fullkomligt berättigad
att alltid bli borta ifrått ordets hörande!
Hait kan ju på egen risk bli borta; men
htvarsöre måste kyrkan iiödiväitdigt giftva
los dertill? Samt oiti lönen katt jag
antvända en annans ord: »det måste
werldeu weta, djeftvuleii, dess afgud, till
trots, att den är skyldig lön och bröd åt
Kristi tjenare, soin för henne förkunna
ordet«.
Ytterligare har titan ibland ivelatför-
ringa symbolernas betydelse t. ex. i af-
seeiide å Kristi persoit och menat att det
är ingen sak med de dogmatiska bestäm-
melserita ont honom, blott maitlefioer i
ett tros- och hjerteförhållande med Ho-
nom. Deniia åsigt är i högsta måtto
tvådlig; ty med denna kontnie titan flut-
ligen till en ståndpunkt der itian attsåge
det mara lika godt om iiiati dyrkar Je-
sus som Gttd, eller soiii en halfgud eller
som en menniska. Symbolerna blott
stadfästa och klargöra Hans persons be-
styrelse i antydda afseende. J samman-
hang dertvid ivill mången förkasta alla
symboliska böcker och blott hålla sig till
bibeln. Det är ock ett kolossalt miss-
förstånd. Ty ont en gång bibelii är
ämnad att läsas af menniskor, så måste
metittiskorna tväl på något sätt förstå och
göra för sig klart dess hitfivttdsakligaste
innehåll; eljest tvore bibeln i allo oför-
klarlig, oförstådd och onyttig. Detiita sitt
säkert bepröfivade förklaring otit Guds
oförfalskade sanning haftva reformatorer-
na tvelat leinna i de symboliska böckerna
åt de kommande slägtena· Ock) tvi kuttiia
säkerligen tvara i högsta måtto tacksamma
för att de så gjort, särskildt med fästadt
afseende å de många och farliga förmil-
lelser, sotti försökt och ätt skola försöka
att rubba Gttds enhetliga församling.
Sist har ttiaii fordrat för htvarje kri-
sten rättighet att offentligt förkunna or-
det och förtvalta sakrameiiteriia. Ont nu
ock den inre qtoalifikatioiiett (hjertat, an-
dan trohetens utgör den nödtväiidigahuf-
wndsaken hos en lärare, så borde man
dock betänka att ordet och sakraiiientertia
närmast icke äro gistia ihäiiderita på
enskilda indiivider, titan åt Guds försam-
ling. Gads församling är både berätti-
gad och sörpligtad att ntiväljaivissa per-
soner till ordets förkunnande och sakra-
menteritas förtvaltaude efter eit pröftiing
med eller titan examen. Oin i ett för-
samling några personer gilla hwarkett
läran eller sättet att förkunna ewangeli-
um och förtvalta sakramenterna, så må
de utgå och bilda en egen skild försam-
ling med sitta tvalda lärare och sakra-
mentförtoaltare; men de s. k. nattwards-
föreningarna såsom blott och bart natt-
tvardsföreningar äro bibelftridiga och än-
damålstvidriga. För dem kan ej heller
fitinas någon plats. Det kan-ej och får
ej finnas några natttvardsföreningar,
titan endast och allenast församlingar,
ordnade, regelbundna församlingar.
E. O. S.
skåning-skoltu.
Textutrednitig.
Söndagen den 2 femp. 1 888.
4 Moseb. 14: 1-—10.
Folkets otro.
Qch hela menigheten började ropa och
skria och folket grät hela natten etc. v.
1—10.
Wi sågo förliden gång, att Jsraels
dartt syntes tvara mycket nära målet för
den bestvärliga ökentvandringen. Herren
hade ju genom Mose låtit säga folket:
«Drag dit upp och tag det in och idar
icke försagd««. De tolf utstickade hade
ju bekräftat, hivad lHerren förut förkun-
nat: Det är ett land, deri mjölk och ho-
nitng flyter.
Några dagar blott, skulle ttiatt haftva
tänkt, otti tnati första gången läst Isra-
els historia, några dagar blott, och Is-
raels barti haftva delat löftets land titel-
lait sina tolf stammar. Och dock se tvi
nu, huru dessa dagar utsträcka sig till
fyrtio långa beswärliga år, under htvilka
alla de, sotn tågade ut ur Egypten till
och tiied Mose, falla i öknen med titt-
dantag af Josua och Kaleb-
Htvad är då orsaken till denna plöts-
liga förändring, genom hwilkeit alla för-
hoppningar, soitt Israels barn måtte
haftva haft att inom kort få hivila ut
och finna ro i Kanaiis land, fullständigt
grusas?· Htvttd gaf uppslaget till detta
lika otvätttade som nya skede i Jsraels
historia? Wår text giftver oss ett toar-
nande stvar på dessa frågor. Den säger-:
det tvar deras otro.
Genom de tio spejarnes öfiverdrifiia
berättelser om landets fasta städer och
borgar och krigiska folkstammar och den
otro och misströstan de sjelftva hysa till
Guds ledning blifttier ntt hela menighe-
ten förledd till otro. J stället för att
oryggligt hivila på Herreiis ord: »jag
tvill gifma dem landet« och de många
underbara ioälsigtielser hatt redait betvi-
sat på dem, och htvilka de med egna
ögon fått åse, haftva de nu endast öga
för fivårigheterita framför sig och säga:
«Wi förmå icke draga upp emot folk, ty
de äro oss för starka«.
Htvad Gttd gjort med dem, hans tin-
derbara och nådefitlla ledning skänker icke
längre någon tröst. De mäta titt icke
sina fienders styrka med Guds utan med
sin egen, och då Josua och Kaleb söka
intala hos dem tttod och förtröstait tit-
bryter ett formligt uppror-, ett uppror
ivisferligeit i första hand riktadt emot
Mose och dessa män, men i sjelfwaiver-
ket blir det ett tippror emot Gud och
hatts ledning. Otroii står alltid i upp-
ror emot Gitd och hatts löften. När
derför iiieiiitiskan fjettras i otrons baitd
och bojor, då blir äftven hon upprorisk-
Så skedde nit här. Folket reser sig upp
emot Herreti. Herren ter sig för dem,
och så kottiuier toedergälliiingen: «Men
så sant jag lefiver, och hela jorden är
full af Herrens härlighet, skall ingett
niettttiska af alla dem, sottt haftva sett
niiit härlighet och de tecken jag har gjort
i Egypten och i öknen, och sottt itu tio
gåttger haftva pröfivat mig och icke hör-
sammat niiti röst. få se det land,htvilket
jag har tillstvurit deras fäder, och htvil-
ket ingen, sottt har föraktat mig, skall
få se«.
Hivilken förödmjukande men ändock
faun lärdom gifwer icke denna berättelse
äftven Guds folk i tvår tid.
Genont otro kunde Jsrael icke inkom-
ttia i Kanans land. Det gick dem såsom
de i sitt ogudaktiga knorr förut sagt: att
Herreti hade fört dem iit ur Egypten
för att låta dem döiöknen. På samma
sätt kunna ock wi försumma löftet att
ingå i den hwila, Herren beredt åt oss.
Det går att att haftva annammat Jesus
Kristus och ändock till slut gå miste om
den ewiga saliga htvilan. Det går an
att under åratal lefwa ett lyckligt lif i
förening med sin dyre Frälfare och till
sist lika fullt gå förlorad. Så länge toi
äitnu bo här i Kedars hyddor, stå wi i
stor fara att förlora fästet i Jesus Kri-
stus. Det-för säger ock Ebreerbrefivets
författare: »Sen till, käre bröder, att till
äftvetityrs uti någon af eder icke är ett
argt och otroget hjerta, som träder från
leftvande Gud«. .
Ett sådant tillstånd kommer deraf, att
de, med htvilka detta sorgliga inträffar,
icke hivila stilla hos Jesus och se på bo-
ttom. De försumma under ökentoandrin-
gen att njuta af det förtroliga umgänget
med Frälsarett, och så gå de miste om
deni lycka och glädje, som allenast är ett
följd af detta nära umgänge med honom-
Men det förskräckligaste af allt är, att
titan på den ivägeit lätt kan utestänga
sig fjelf från det rike, som åt de troende
och trogne af ewighet är beredt. Derför
förmanar oss apostelen: »Så winnläggom
oss titt att inkomma i deit htvilan, på
det att ittgeit må förfalla till samma
exempel af otro«.
Den sanna källaii till kraften att hålla
ut i trott intill änden ligger uti känne-
domen om, hivad han gjort för oss.
Hwila tvi stilla dertvid och förlita oss
derpå, då skall ingett makt, htirtt stor
och stark han än är, kttnna rubba oss
från tvår plats. Hade Israel, trots de
stvårigheter som syntes liggaiderasioäg,
hivilat stilla ivid Herreii och hivad han
lostvat, då hade de helt säkert inom kort
fått Kanan i besittning och sått med
glädje njuta af lydnadens tvälsignelfe i
löftets land. Derför måtte toi, gamla
och unga, för htvilka denna berättelse är
skrifwett till murning, af Israels otro
lära att blifiva stilla, ty om J stilla
blesiven, få warder eder hulpet.
Från denna sorgliga del af tvår text
föras tvi ofritvilligt till ett annan lju-
sare och mera upplyftande, nämligen till
det sköna exempel, som Josua och Kaleb
giftva oss genom sitt trohet emotHerren
och toissa tillit till honom, att han mar
mäktig att giftva dem det land, som han
hade loftvat dem, Wilja tvi söka hem-
ligheteit till detta mod och denna kraft,
så finna tvi denna uti trott allena, i den
ivissa tillförsigteti, att Gud ivar i stånd
att utföra, hivad han lostvat. De sågo
icke på de befästa städerna och stora re-
farne, deras ögon stodo allena till Gud-
Så handlar tron. Om dessa mäns upp-
riktiga häitgisivenhei åt Gud tvore mycket
att säga. Till och ttted den likgiltigaste
kan icke undgå att intresseras af det
sköna sätt, htvarpå de tro på Guds både
ivilja och förmåga att hjelpa. Måtte
Herreit hjelpa oss att likna dessa mäiti
häiigiftoeiihet för och tillit till Gud. Så
toill Herren, att det skall tvara. Men
för att detta skall kutttta ske måste Her-
ren få rå om hela tvårt hjerta. Och ont
någon är ivärd att få hela tvårt hjertas
odelade kärlek, så är det tvisserligetthatt,
om hwilkett tvi sjunga i sångeit:
Kittide jag all tverldens skatter gifwe,
Jesus som en hyllnitigsgärd åt dig,
Hkulle det blott ringa offer blifiva
At den kärlek, htvilkett frälsat mig-
(Efter Santiiiigsivittttet.)
Viva-sa
IIWIWIW
af Iisalinislitisst i kant-initiera
kommer att hållas sönde- en den
16 september-. hlötet börjar med
svenska föredrag kl. 10 f. m. och
fortsätter äfven e. m. omvexlande
med svenska och finsks-i- föredrag.
Säväl åhörare som predikanter
hetsas hjertligt välkomna-!
helsingsors, Hustvudstadsbladets tryckeri, Uss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
