Finland i 19de seklet. Framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer / 328 (1893) With: Leo Mechelin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. De bildande konsterna af J. J. Tikanen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Toppelius, farfader till skalden, lefde ännu ett godt stycke in på vårt sekel som en flitig
kyrkomålare i de aflägsnaste landsändar.

Visserligen var för det mesta, sanningen att säga, hvarken originaliteten eller
konstförmågan stor hos dessa oförskräckta mästare, livilka aldrig ryggade tillbaka inför konstens
väldigaste problem. Men så primitivt deras måleri än är, så bevisar det likväl, att Finland sen
urminnes tid egt den naiva konst, som blott behöfver oskrymtad tro för att blomma i
undanskymda nejder.

Men af en konst, som vill tillfredsställa högre fordringar, finner man däremot endast
tillfälliga spår. De stora konstepokerna följde ute i Europas kulturländer på hvarandra, och endast
svaga efterdyningar hunno fram till våra kuster. Den gotiska arkitekturen reste på Auras strand
i Abo domkyrka monumentet öfver kristendomens seger samt gaf på omväg genom Sverige

den starkt förenklade förebilden till landsbygdens
tempel. Den katolska kyrkan under femtonde
seklet och sextonhundratalets storvulna adel
importerade ett och annat beaktansvärdt
minnesmärke af renässansens och barocktidens konst.
Men dessa voro dock alltför sällsynta för att
hafva någon betydelse för konstlifvet i landet.
Det var först under tredje Gustafs dagar, med »de
glada behofven», som intresset för skön konst
vaknade äfven hos oss i vidare kretsar, om det
än visade sig mera i lusten att smycka hemmen
med vackra möbler samt i den dilettantiska
öfning, som nu kom på modet, än i en verkligt
artistisk produktion.

Kvinna med barn, efter en tafla af A. Lauræus.

Och äfven detta intresse förkväfdes snart
af den följande tidens politiska bekymmer. Om
det strax efter skilsmässan från det svenska
moderlandet fanns någon, som vågade drömma
stort om Finlands framtid, så lärer dock
knappast ens den mest fantastiske sangviniker hittat
på att innesluta den finska konsten i sina
förhoppningar. De icke fåtaliga konstnärsämnen,
som den gustavianska tiden väckt till
medvetande i landet, hade begifvit sig öfver till
Sverige för att söka sin utbildning Och
fortkomst — så bildhuggaren Erik Cainberg (född
af bondeföräldrar i Österbotten 1771, död i Abo 1816), hvilken likväl återkallades för att
smycka akademins i Abo festsal med reliefer, så ock den framstående genremålaren Alexander
Lauræus (född i Abo 1783, död i Rom 1823), som helt och hållet gick förlorad för Finland.
Den finska konstens framtida utsigter tycktes klart belysas af Gustaf Wilhelm Finnbergs (född
i Pargas 1784) öde. Strax efter 1808 reste han till Stockholm för att från målaregesäll höja sig
till artist. Ar 1817 återkommen till Abo, förde han här ett lif af umbäranden och fruktlösa
konstnärsdrömmar, tills han efter stadens brand, 1827, utblottad och husvill sökte en tillflykt i
den svenska hufvudstaden, där han dog år 1833. Några kyrkliga målningar och spridda porträtt
vittna såväl om hans begåfning som om de gränser förtvifladt ogynnsamma förhållanden stälde för
hans utveckling.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>