Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven skrifvit historiska noveller, såsom Hatanpään Heikki, hvari skildras brytningen mellan den
hedniska finska och den kristna svenska kulturen på 1200-talet. Större insigt i den dramatiska
tekniken har lustspelsförfattaren Robert Kiljander (f. 1848) ådagalagt i sex särskilda en- och
tvåaktsstycken (Amalia ystävämme - Vår vän Amalia; Pahassa pulassa - Svår situation, o. a.).
Dessa småstadsinteriörer äro visserligen ej synnerligt originella till sin uppfinning, men deras naiva
hvardagsglädtighet håller dem dock fortfarande kvar på finska teaterns repertoar.
Den förnämsta talangen i denna grupp är fru Minna Canth (f. 1844), en genialiskt begåfvad
skriftställarinna, hvars arbeten äro att räkna till de märkligaste företeelserna i den nyaste finska
litteraturen. Efter att hafva i tidningar på 70-talet offentliggjort några berättelser ur folklifvet,
debuterade hon som dramatisk författarinna med tvenne folkskådespel, Murtovarkaus
(Inbrotts-stölden) och Roinilan talossa (I Roinila gård), hvilka väl ej i af seende å fabeln erbjödo något
ovanligt, men öfverraskade genom tekniska förtjenster,. liflig, träffande dialog och särskilda
origi-nelt tecknade allmogetyper. Närmaste tiden därefter lät hon sig påverkas af tidsströmningarna,
särskildt den nyaste norska litteraturen, och svingade sig hastigt upp till den främsta
representanten för den moderna realismen i vår unga litteratur. Fru Canths följande skådespel tillhöra
alla denna riktning, nämligen Työmiehen vaimo (Arbetarens hustru), hvari hon med stor kraft
framställer hustruns värnlösa ställning vid sidan af en moraliskt förderfvad, försupen man, Kovan
onnen lapsia (Nödens barn), en i bjärta färger gifven teckning ur arbetarelifvet med dess nöd som
en naturlig grund till socialistiska omstörtningsidéer, och Papin perhe (Prestfamiljen), hvars ämne
är striden mellan ungdom och ålderdom, barnens nya syn på tingen och faderns konservatism.
Oafsedt svagare detaljer, vittna dessa arbeten om en sällsynt begåfning för dramat; alla ega i
hufvudsak samma förtjenster som de första, och deras sceniska verkan har därför ej varit
tvifvel-aktig. Författarinnans sista dram, Sylvi (1893, både på svenska och finska), är ett af en verklig
händelse föranledt talangfullt försök att psykologiskt förklara, huru en barnsligt outvecklad hustru
blir sin mans mörderska. Samma idéer, som framträda i dessa skådespel, karakterisera äfven
talrika af fru Canth utgifna noveller. Så t. ex. Köyhää kansaa (Fattigt folk), en liten mästerlig,
gripande teckning ur de fattigas lif i en småstad, samt Hanna och Salakari (Blindskäret), hvilka
röra sig inom landets bildade medelklass. I svensk öfversättning har en del af dessa arbeten
gjort författarinnan känd äfven i Skandinavien.
Ehuru yngre än de föregående och mindre produktiv, bör Matti Kurikka ihågkommas för
sitt folkskådespel Viimeinen ponnistus (Den sista ansträngningen). Stycket är nämligen af
särskildt intresse, ej blott som folklifsteckning från författarens födelsebygd, Ingermanland, utan äfven
för sin halft historiska karakter. Det är veterligen det första och enda försöket att på scenen
framställa verkan och intrycket af Kejsar Alexander II:s ädla bragd, lif egenskapens upphäf vande
i Ryssland. Kurikka har äfven utgifvit noveller. Slutligen kunna vi ej underlåta att här upptaga
Gustaf Adolf von Numers (f. 1848) bland finske dramaturger. Ehuru denne författare, som
först vid 40 års ålder framträdde inför allmänheten, skrifver på svenska, hafva hans dramatiska
arbeten regelbundet först uppförts på finska scenen och sedan äfven i sin finska öfversättning
utkommit från trycket. På detta sätt har von Numers offentliggjort 3 historiska skådespel, af
hvilka Eerikki Pulce och Elinan surma (Elinas död) behandla historiska motiv från 1400-talet
(det senare den händelse, som besj unges i den ofvanföre omtalade balladen i Kanteletar) saint
Tuukkalan tappelu (Slaget vid Tuukkala) spelar under Finlands hednatid, äfvensom ett lustspel,
Kuopion takana (Bortom Kuopio). Skådespelen utgöra ett slags förnyelse af en äldre,
historiskdramatisk litteraturriktning, hvaraf författaren mottagit lifligt intryck i sin ungdom, med en stark
tillsats af modernt realistiska drag. Då en liflig fantasi inger skalden lyckliga dramatiska
situationer och därtill kommer en naturlig begåfning för dialogen, ha dessa hans stycken haft god,
delvis utmärkt framgång på scenen.^ Det nämnda lustspelet, en uppsluppet glad, godmodigt satirisk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
