Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej nro flere, beror doek ytterst på Oksanens egendomliga skaldelynne. Hans poesi är nämligen
icke gestaltbildande som Runebergs, ej heller uttryck för musikaliskt stämningslif och glänsande
vältalig som Topel ius’, utan närmast att jämföra med Stenbäcks lyrik, i det den utgör
spegelbilden af själslifvet hos en kraftfull personlighet, hvilken helst, sluten inom sig, endast på
detta sätt bryter isoleringen. Hans dikt är vidare föga bildrik, men aldrig ger den anledning
att tvifla på känslans ärlighet och djup. Det är nämligen just känslans intensitet, såvidt den
ger sig tillkänna i osökt träffande ord och ett energiskt genomförande af motivet, äfvensom
formens smidighet och välljud, hvarigenom skalden fängslar läsaren. Då till den enkla
rättframheten kommer en stark böjelse för tungsinthet, kan ej nekas, att denna lyrik eger de kännspaka
dragen af den finska poesin öfver hufvud. Som något individuelt kan anmärkas en viss kärfhet,
som stundom, när dikten förvirrat sig på dagstridernas fält, öfvergår till bitterhet. Motiven äro
nog så omvexlande. Fosterlandet och inhemska politiska fejder, religiösa tankar, ungdomskärleken,
hemlifvet och hjärtats inre strider och erfarenhet gifva skalden uppslag till dikter. Inom den
först antydda gruppen iutages främsta rummet af Savolaisen laulu (Savolaksarens sång). Denna
sång, satt i toner af K. (bilan, har från att vara en hyllning för diktarens sköna hembygd blifvit
en af de populäraste fosterländska sånger vi ega, näst efter
Runebergs »Vårt land». I dikten Suomen valta (Finlands makt)
har den nationela rörelsen för finska språkets höjande och
folkets väckande till själf med vetande fått sitt högsta typiska
uttryck. Af öfriga dikter nämna vi blott den sköna balladen
Koskenlaskijan morsiamet (Forsfararens fästmör), hvilken i
popularitet står nära de föregående. Den stora förtjenst Oksanen
genom föredömet af sina dikter inlagt om den finska
skaldekonsten, särskildt med af seen de å språkets formela utbildning,
liar han ökat genom mästerliga öfversättningar från främmande
språk, bland hvilka den af Schillers »Lied von der Glocke»
torde böra ställas främst, samt genom kritisk verksamhet. Både
såsom öfversättare, bearbetare och kritiker har Oksanen verksamt
deltagit i det långvariga arbetet för åstadkommande af en ny
finsk psalmbok.
Ungefär samtidigt med Ahlqvist framträdde en annan
författare, Julius L. F. Krohn (se s. 236), hvilken, ehuru född
af tyska föräldrar, fullständigt tillegnade sig finska språket samt
i rastlös flit täflat med Lönnrot, men i mångsidighet saknat sin like i den finska
litteraturhistorien. Ja, om man tager hans hela lifsgärning i betraktande, var han en märkvärdig inkarnation
af alla de riktningar — politiken undantagen — i hvilka den finskt nationela rörelsen gifvit sig
uttryck såväl på litteraturens som på samhällslifvets område. Om under sådan omfattande
verksamhet ej allt, livad han frambragte, var af första rang, är dock det hela af oförgätlig betydelse.
Främst bör han nämnas som diktare, ej blott för sammanhangets skull, utan därför, att Krohn till
sin grundkarakter var en ädelt anlagd skaldepersonlighet. Redan som student begynte han utgifva
en poetisk kalender, Mansikoita ja Mustikoita (Smultron och Blåbär, I—IV, 1859—63), hvilken
senare antog formen af en illustrerad tidskrift. I dessa publikationer inflöt större delen af de
lyriska dikter, hvilka samlade utkommit under namnet Suonion runoelmia (Dikter af Suonio).
Liksom Oksanen, ger sig äfven Suonio hel och hållen i sin lyrik, men i stället för af den förres
utpräglade manlighet mötes läsaren här af en vek natur, som verkar tilldragande genom sin renhet
och oskuld, sin alltid varma, stundom eldiga känsla och på religiös grund livilande tro på det
godas, det rättas och fosterlandets framgång. I formelt afseende hafva Suonios kväden visserligen
ej en lika ursprunglig karakter som Oksanens, men de äro mera omvexlande och sångbara, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
