Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i samma grad intressera, som de gamla. En afmattning inträdde, och tilldragelserna 1808—09
kunde icke annat än öka denna.
Dittills hade den finska faunan och floran behandlats i sammanhang med Sveriges, men efter
den politiska skilsmässan höllo sig de svenska naturforskarne inom sitt rikes nya gränser. I
Finland var man hänvisad till sig själf, och det var klart, att det egna landets natur främst
skulle af forskningen beaktas, då denna åter vaknade.
Af största betydelse för denna forskning blef Societas pro fauna et flora fennica, för hvars
stiftande och utveckling tidigare i korthet redogjorts. Man kan utan mycken öfverdrift säga, att
allt, som sedan 1821 gjorts för utredningen af den finska faunan och floran, blifvit inom detta
sällskap åstadkommet.
Den ledande personligheten på 1820- och 1830-talet var C. R. Sahlberg, professor i zoologi
och botanik. Sahlbergs specialstudium var insekterna. Hans hufvudarbete, Insecta fennica,
sysselsatte honom under mer än 20 år och gjorde jämte andra arbeten af liknande art honom till en
aktad entomolog. En tid af liflig verksamhet begynte i medlet af 1840-talet, då W. Nyländers
(f. 1822) energiska personlighet började göra sig gällande. Med ifver pådref han samlingarnas
ordnande och bearbetning, och det var han, som, medveten om sin egen förmåga, genomdref, att
sällskapet begynte utgifva sina »Notiser», hvilkas första häften han till största delen själf fylde.
Nyländers tidigaste skrifter voro af entomologisk art, men snart egnade han sig helt och hållet åt
botaniken. Hans redogörelser för floran i olika delar af landet öfverträffade i noggrannhet och
fullständighet alla tidigare arbeten af detta slag, och den förteckning öfver universitetets finska
växtsamling (Herbarium Musei Fennici) han jämte Th. S.elan år 1859 utgaf var, genom att
den tydligt angaf de luckor, som borde fyllas, en mäktig sporre till vidare undersökningar. Detta
arbete lemnade Nylander åt andra och koncentrerade sin verksamhet inom lafkunskapen. Hans
Essai d’une nouvelle classiflcation des lichens (1854—55), hans Synopsis lichenum (1858—69),
hans Lichenes Scandinavia (1861) stälde honom i främsta ledet af samtidens lichenologer. I Finland
blef hans verksamhet icke så lång, som önskvärdt varit. Då professuren i zoologi och botanik delades,
blef han den förste professorn i botanik 1857, men i denna befattning kvarstod han icke längre
än till 1863, då han, missnöjd med förhållandena i hemlandet, flyttade till Paris. Där fortsatte
han sin rastlösa verksamhet. Ständigt vidgande området för sina lichenologiska studier, har han i
rask följd publicerat en mängd arbeten rörande lafvarnes systematik och nämnes nu på sin
ålderdom som en af alla tiders mest förfarne lafkännare. Franska vetenskapsakademin skänkte honom
1869 genom Prix Desmazieres» sitt erkännande för hans arbete rörande de tropiska lafvarne.
För den finska naturalhistorien var Nyländers bortflyttning en svår förlust, men de impulser
han gifvit fortforo att verka. Hans intresserade lärjungar fortsatte undersökningen af floran i
landets olika delar; den förut föga beaktade kryptogam floran uppmärksammades mer och mer.
Mossornas studium befordrades af hans efterträdare, svensken S. O. Lindberg (1835—1889), en
skarpsynt och originel systematiker, hvars studier företrädesvis omfattade den skandinaviska
moss-floran och som på sitt område var en erkänd auktoritet, äfven han af Pariserakademin hedrad
med Prix Desmazieres (1885). Svamparnes stora grupp fann i P. A. Karsten (f. 1834) en likaså
hängifven och uthållig, som skarpsynt bearbetare. Med fullt skäl kan man säga, att i den dag,
som är, icke blott de högre växternas utbredning inom landet är väl känd, utan äfven
kryptogam-floran nästan lika väl undersökt, som i Europas stora kulturländer.
Till motsvarande resultat hafva zoologerne kommit. Ryggradsdjurens fauna var redan vid
seklets midt till sina hufvuddrag känd, och sedan dess har kunskapen därom gått oaflåtligt framåt.
De artrika insekterna hafva af flere forskare studerats, och framför andra har J. Sahlberg (f.
1845), framgångsrikt fortsättande sin farfars arbete, i talrika afhandlingar lemnat bidrag till
kännedomen af den finska och öfver hufvud den nordiska insektfaunan. Endast bland de lägsta
djuren, liksom bland de lägsta växterna, finnas ännu grupper, som vänta bearbetning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
