Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grund, som han. Undersökningen af det finska språket fick en hufvudsakligen praktisk riktning.
Dess ändamål blef fastställandet af ett gemensamt skriftspråk genom användning af material frän
olika dialekter, alltså det finska språkets upphöjande till ett kulturspråk. Denna forskningens
praktiska riktning var en naturlig följd af Finlands förändrade politiska ställning, hvilken
nödvändigt bragte tankarna på höjandet och utvecklandet af det språk, som den stora majoriteten i
landet talade.
De två män, som voro de egentliga representanterna för detta arbete, voro vestfinnen Gustaf
Renvall (1781—1841, docent i finska språket vid Abo universitet, kyrkoherde i Uskela 1819)
och östfinnen Reinhold von Becker (1788—1858, adjunkt i historia vid Abo universitet 181 G),
livilka i någon mån utgjorde en motvigt mot hvarandra i’ striden mellan de olika dialekterna.
Jämte dem verkade, hufvudsakligen i praktisk riktning, Jakob Juden eller Juteini (1781—1855,
magistratssekreterare i Wiborg 1813).
Renvall offentliggjorde åren 1810 och 1811 afhandlingar om det rätta talandet och
skrif-vandet af finska språket (De orthoepia et orthographia linguce fennicce). Den i detta arbete
försvarade finska rättstafningen var i hufvudsak just den, som sedan vunnit burskap i det
nuvarande skriftspråket.
Vid denna tidpunkt fingo de, som beflitade sig om undersökningen af det finska språket, en
kraftig väckelse utifrån. Den berömde danske lingvisten Rasmus Rask besökte år 1818 på
genomresa Abo och meddelade äfven finnarne sitt lågande nit och sitt intresse för språkvetenskapen.
Han uppmanade Renvall att utarbeta en finsk ordbok och förmådde grefve Rumjantsoff, den rike
ryske mecenaten, att skänka de för tryckningen nödiga penningarna. Efter flere års arbete utkom
så år 1826 Renvalls förträffliga Suomalainen Sana-Kirja, Lexicon linguce finnicce, som till stor
del grundar sig på Porthans och Chr. Gananders förarbeten och hvari ordförklaringarna med
hänsyn till de utländske lärdes behof gåfvos på latin och tyska.
Under tiden hade icke heller de öfriga för det finska språket nitälskande männen varit
sysslolösa. Under en tidrymd af endast åtta år hade hela tre finska språkläror utkommit, alltså
lika många, som tidigare under halftannat århundrade. Strahlmanns (Stråhlmans) Finnische
Sprachlehre, som länge utgjorde utlänningarnas enda källa för studiet af finskan, äfvensom
Judens Försök till utredande af finska språkets grammatik voro visserligen båda af föga värde,
men däremot var Reinhold von Beckers Finsk grammatik (Abo 1824) ett synnerligen märkligt
arbete, med hvilket, såsom Lönnrot säger, undersökningen af finskan tog ett »sjumilasteg» framåt.
Såsom förtjenster hos denna språklära bör särskildt nämnas, att däri uppenbarar sig en synnerligen
klar uppfattning af språkföreteelserna, att i densamma äfven regelbundet tagits hänsyn till
östfinskans egendomligheter och att den innehåller den första finska syntaxen. Samtidigt hade äfven
Renvall skrifvit en finsk språklära, med hvars offentliggörande han likväl, förekommen af Becker,
lät tillsvidare anstå. Först år 1840 utkom Renvalls Finsk språklära enligt deyi rena vestfinska
dialekten; afsigten med detta verk var att försvara den vestfinska dialektens historiska berättigande
i jämbredd med den östfinska, hvilken senare hade börjat få många anhängare.
Äfven samlandet och publicerandet af folkpoesi tog vid denna tid god fart. Carl Axel
Gottlund och tysken H. R. von Schröter offentliggjorde (åren 1818 och 1819) ett par mindre
samlingar, och läkaren Zacharias Topelius (1781—-1831) publicerade fem häften Suomen kansan
’vanhoja runoja ynnä myös nykyisempiä lauluja (Finska folkets gamla runor jämte nyare sånger).
Juden och Renvall undersökte de finska runornas byggnad, och Becker försökte å sin sida i »Turun
viikkosanomat» (Abo veckotidningar, 1820) att ur olika runor sammanställa ett slags biografisk
bild af liufvudhjälten i de finska episka runorna, Väinämöinen — ett företag, från hvilket Lönnrot
enligt egen uppgift fått den första tanken på att förena de finska episka runorna till ett helt.
Vid denna tid började från finskt håll äfven undersökningen af de med finskan beslägtade
språken ibland själfva de folk, som talade dessa språk. At detta arbete egnade Anders Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
