Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det snikna spöket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187 DET SNIKNA SPÖKET.
hemåt. Det var tre dagars vandring, och på den
tredje dagens afton var han en dryg fjärdingsväg
från hemmet. Han klättrade upp på gräsvallen
bredvid vägen, sträckte ut sig bekvämt och rökte en
pipa i månskenet.
Ett högt halmlass kom långsamt guppande emot
honom. Körsvennen satt halfsofvande på skalmarna,
och Blows smålog, då han kände igen det första
bekanta ansikte han sett på tre månader. Han
stoppade pipan i fickan, reste sig, klättrade bakifrån upp
på lasset, lade sig på magen i halmen och tittade
ner på den intet anande körsvennen.
»Jag skall göra Joe en syrpris», sade han för
sig själf. »Han skall bli den förste, som önskar mig
välkommen hem.»
»Joe», sade han halfhögt, »hur står det till, min
gubbe lilla?»
Joe Carter öppnade sömnigt ögonen, då han
hörde sitt namn uttalas, och såg sig omkring, men
så kom han till den slutsatsen, att han hade drömt,
och blundade igen.
»Jag ser dig allt, Joe», sade Blows pojkaktigt,
»jag ser dig mycket väl.»
Carter såg hastigt upp, fick sikte på Blowss
flinande ansikte, som stack fram ur halmen, slog ut
armarna med ett genomträngande skrik och ramlade
ner på vägen. Blows reste sig förvånad på
armbågarna och såg honom resa sig upp och klumpigt
springa åt motsatt håll under höga, jämmerliga skrik.
»Joe! ropade Blows. »J—o—e/»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
