Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2) Augustinus, a) Hans teoretiska, b) hans praktiska filosofi.
a) Han kan sägas uttrycka den patristiska teologiens höjdpunkt,
både i afseende på djup och vetenskaplighet. Augustinus är till
sin filosofiska sida företrädesvis platoniker. I likhet med Platon
antager han: l:o) vetandets nödvändighet och 2:o) att vetandet
är den högsta formen för kunskapen.
Vetandets möjlighet undersöker han så, att han visar tillbaka
på de faktorer, som ligga i själfmedvetandets visshet, och närmar
sig härmed den punkt, från hvilken den moderna spekulationen
med Cartesius utgick. — “Cogito, ergo sum” = att man såsom
tänkande varelse är viss om sin egen tillvaro. Formen för
densamma är tänkandet, begreppet, idén. Om nu sanning öfver
huf-vud finnes, så finns ock Gud, ty han är sanningen själf, sanningen
kut éÉo\y’jv.
Gud fattas på platonskt vis såsom ett evigt, oföränderligt och
andligt väsen och i viss mening såsom idévärldens högsta enhet,
men hos Augustinus är afgjordt, att denna högsta enhet är ett
personligt väsen, något, som hos Platon ej är fallet. Ideerna
förhålla sig så till Gud, att Gud har ideerna i sitt tänkande.
Liksom Augustinus öfvergick Platon genom att afgjordt antaga
Guds personlighet, så gör han det ock genom att i
gudomsbegrep-pet införa treenighetsläran, hvarvid han fattar det gudomliga
väsendet så, att hvardera personen är hela Gud. För öfrigt söker
han genom psykologiska analogier framkalla en bild af
treenig-hetsförhållandet, i det han hänvisar till den mänskliga trefalden
i enheten af minne, förstånd och vilja, som visserligen äro tre
olika förmögenheter. men hos en och samma personlighet.
Förhållandet mellan Gud och allt annat. Allt annat är till
genom Gud, som har skapat världen både till form och substans.
Med materien och den ändliga tillvaron kom ock tiden till. Vid
världsskapelsen har Gud begagnat de i hans tänkande liggande
ideerna såsom tingens eviga urbilder. För att Gud i
världsskapelsen skulle uppenbara sin egen fullkomlighet, så måste där
framläggas realitet af alla grader, annars kunde ej det hela blifva en
fullständig Guds uppenbarelse. Sålunda kommo äfven de lägre
och lägsta graderna af realitet att framträda; följaktligen skulle
finnas den brist, genom hvilken den lägre graden skiljer sig från
Filosofiens historia. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
