Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vittra litteraturen - II. Tillfällighetspoesin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 TILLFÄLLIGHETSPOESIN.
de förnämsta ställena i staden. Hos biskopen och prokanslern
trakterades i tvänne dagar. Präktiga baler höllos af generalen
baron Carl Cronstedt, lagmannen Carl Lilliestjerna och sist af
den studerande ungdomen i det vid samma tillfälle färdigblifna
nya bibliotekshuset, som festen till ära var illumineradt.
Ståtligt och i många hänseenden märkligt var det fest-
kväde, som K. F. Mennander diktade till denna stora jubelfest.
Dock mera genom sitt innehåll än i poetiskt hänseende. Fest-
poeten hade visserligen eftersträfvat originalitet i sin diktion,
särskildt genom att lägga an på en nordisk stil, men där
förekomma talrika reminiscenser från äldre godkända möns-
ter i den då gällande retoriska festkvädestilen. Författaren
tager liksom Dalin afstånd från den antikvariska humbugen,
sådan den hade uppträdt i den föregående tidens gotomaniska
drömmar. Han sjunger om den gamla kämpatiden:
Jag kan ej fäja opp er båge, spjut och pilar,
Den tiden längese’n i ättehögen stött,
Jag vill er aska ej oroa, där den hvilar,
För mig I sofva må i svala gömman sött.
Jag vågar mig ej till att blotta gömda glafvar
Och fruktar stöka i de gamla jätte-grafvar.
För den moderna naturvetenskapliga ståndpunkt, från
hvilken Mennander betraktade det förflutna, tedde sig den pri-
sade urgamla nordiska kulturen i hufvudsak som vidskepelse
och okunnighet:
Er sedolära ock slätt ingen nu behagar,
Hos er har våld för rätt och näfvelagen rådt,
I trodden norna skop och ödets grymma lagar,
Men läran om vår själ har illa häfdad stått.
De fromma skull’ ta hamn i Gimle sälla länder,
De onda pinas af Nidhuggra hvassa tänder.
Mig tycks att sanning då låg i sin dolda linda,
Vishetens säde föll i isbelupet land,
Dess scepter var af bly, hon kund’ ej kransar binda,
Ty lagren vissnad stod, dess hus var bygdt på sand,
Okunnigheten had’ i Sverige frälse vunnit,
Ty vardt ej snillebragd i hela landet funnit.
Det afses uttryckligen en jämförelse mellan förr och nu.
Då var världen »de mörka fablers bo. Förnuftets pund var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
