Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fredrikson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga sceniska personlighet med sina fortjenster och sina brister —
det vill säga med klarhet i uppfattningen, med skärpa i
karaktärsteckningen, med ledighet i återgifvandet, och en viss, ibland
något starkt framträdande afsigtlighet i det sätt hvarpå
dialogens vigtiga pointer framhållas. Jag vill icke säga att detta
sker för mycket; men det förefaller ibland, som om Fredrikson
kände ett visst välbehag af att slipa sina uddar rigdgt hvassa,
eller som om han hyste en viss misstro till publikens
uppfatt-ningsförmåga och derför skärper sin replik kanske en hårsmån
mera än hvad den förestälda personen i sjelfva verket skulle
göra i den situation i hvilken han står.
Detta är egentligen icke något fel, ty hvarje konstnär med
omdöme, vet att skilja mellan teaterns fordran på sanning, och
det verkliga lifvets. På scenen falla en mängd af de
förutsättningar bort, hvilka i lifvet gifva karakteren sin afrundning
och sin fulla öfverskådlighet, detta måste då af skådespelaren
ersättas med i någon mon starkare färger än dem verkligheten
erbjuder, och det är här vid lag som ett för litet eller för
mycket är så lätt åstadkommet, utan att det derför behöfver
leda till uraktlåtenhet å ena sidan eller till öfverdrift å den
andra. Och dessa tvenne så vanliga fel kan man minst af
alla förebrå Fredrikson, ty han försummar aldrig någon
uppgift, och han öfverdrifver högst sällan.
När man tager i betraktande den stora repertoar som han
uppburit under de par och tjugo år han tillhört vårt lands
första dramatiska scen, så är det i synnerhet tvenne roller i
hvilka han väckt ett stort och berättigadt uppseende, och i
hvilka han bäst och tydligast lagt i dagen de egenskaper, som
framför allt utmärka hans konstnärsskap, nämligen finhet och
skärpa i uppfattningen samt en lysande förmåga i replikens
behandling, så att ingen af dess bestämmande och målande
partier blir utan sin tillbörliga relief. Dessa begge roller äro
Olivier de Jalim i Alexander Dumas* Falska juveler, samt
Bec-catnels i Victorien Sardous Odette. Hans förmåga att i den
första af dessa framföra den briljanta beskrifningen öfver den
skadade persikan, demimondens spirituelt funna symbol, och det
sätt hvarpå han, i den andra, skildrar den fina och förderfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
