Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Georg Dahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbarmande! Stenar skulle ljutit tårar, och dock, dock!––––––
O! jag ville vara en björn och i spetsen för alla vildmarkens
björnar rusa ut och förgöra detta hyänslägte!»
Jag stannade häpen, en rysning gick öfver mig; hvem
kunde det väl vara som der i mörkret upprepade dessa vilda,
förvirrade ord? Jag tog mod till mig, smög mig fram invid en
kulissrigel och tittade försigtigt in på scenen. Sedan mitt öga
hunnit vänja sig en smula vid mörkret, såg jag en reslig
gestalt som oupphörligt vandrade fram och tillbaka mellan
prosce-niet och fonden, med händerna på ryggen och med
ned-lutadt hufvud. Han var halfklädd, på fotterna hade han ett
par bruna höga stöflor, med nedstuckna gråa yllebyxor,
omkring sig en lång brun kappa som hängde öfver venstra axeln
och lemnade högra armen fri — den var i skjortärmen, utan
tröja. På hufvudet bar han en slokig hatt, ansigtet var
maskerad^ så vidt jag kunde urskilja det i dunklet; ibiand
stannade han plötsligt, gjorde en häftig åtbörd och mumlade några
enstaka, hastigt på hvarandra följande ord, — så ett häftigt
utrop och derpå samma hastiga vandring på nytt igen fram
och tillbaka.
Jag stod med återhållen andedrägt, jag var bokstafligen
endast öga och öra. Det var någonting egendomligt fängslande
i dessa halfhöga utbrott, detta stannande och gående, denna
stämmas olika färgklang, än högt uppe i det klaraste, öppnaste
registret, än djup nere i den mest graflika bas, och detta ofta
med nästan omärkliga öfvergångar, hastigt, öfverraskande och
oväntadt, som ett åskslag ofvanpå ett fågelkvitter, en hvinande
storm efter ett sakta susande i träden. Men det var musik i
det; det var vild t, oförmedladt och bizarrt, om man så vill;
men det harmonierade med mörkret, platsen och den
vex-lande gången — det var som ett stycke naturpoesi midt i
tomheten och det tysta lugnet rundt omkring.
Jag vet inte huru länge jag stod der, försjunken i min
åskådning, då jag hörde steg bakom mig. Det var en af
ar-betame som kom för att böija göra i ordning lamporna till
rampen. Han stannade bredvid mig, och som jag kände igen
honom, skyndade jag mig att fråga honom i hviskande ton:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
