Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Ulrik Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ständigheter, ville jag på intet vis svara for hvad som kunde
hända mitt arma hjerta och. kanske skulle jag då, liksom
tusende andra, skatta mig lycklig att, äfven hopplös, få draga
edra bojor. Ehvad jag likväl, i hvad fall som helst, skulle
vilja svara for, är: att jag, i afseende på er teatraliska person,
komme att fora samma språk som nu, om icke strafvare, med
hvilken glans er enskilda än månde hafva slagit mina ögon;
och just af det naturliga skäl att största uppriktighet följer
af största tillgifvenhet. Nu har himlen, i sin vishet, bevarat
mig från den sannerligen stora olyckan att bli kär i er, och
jag således hvarken kan eller bör gå i sträfhet längre än hvad
afståndet tillåter. Jag skulle hafva önskat att muntligen kunna
framföra hvad jag har att säga, men i denna tid och vid dessa
förhållanien gör jag er ogerna en visit, och ni skulle,
kanhända, oge ra a emottaga den; ni förstår. Men då mitt hjerta
en gång är fullt, så får det ej brista; det måste utgjuta sig
på papperet. Min hustru, som bevistade er recett, gjorde vid
sin hemkomst en beskrifning, som, jag tillstår det, retade min
nyfikenhet; jag ville se om hon sagt sant. Förliden Thorsdag
åsåg jag representationen af Hamlet, och fann att hon sagt
sant. M:lle Högqvist! ringa äro de pund himlen beskärt mig.
Jag kan ej vara domare, men jag kan ha en öfvertygelse och,
enligt denna min öfvertygelse får jag åt er frambära både min
och min hustrus oskrymtade tacksägelse för den rena njutning
ert spel i 4:de akten skänkte oss. Vore allt ej som det är,
så hade jag vid er sista sortie skyndat upp på teatern, för att
låta min känsla tala i det ögonblick hon var varmast. Denna
min utgjutelse må för er ega något eller intet värde; jag gör
den ändå, ty jag älskar skådeplatsen och talangen fullt ut så
mycket som jag älskar mitt eget lif, ja — må hända något mer.
Hvaije enskild konstälskares ord äro öfverflödige; jag vet
det. Den stora publiken har redan dömt, dömt för länge sedan,
och — himlen gifve att domen fällts lika rättvist, då som nu!
— Se så, M:lle Högqvist! nu böljar jag bli sträf, men
uppriktig i detta som i det föregående.
Jag såg er, som »Jungfrun af Orleans». Hemkommen till
mig, funderade jag på att, liksom nu, skrifva er till några rader,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
