Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon föreställde sig den lilla prästdottern i så förledande
sällskap. Det låg därför en god portion skärpa och
icke så litet hån i den ton, hvarmed hon besvarade
prostinnans varma utgjutelse, när hon helt oväntadt
utbrast:
»Nå, får man gratulera till förlofningen kanske?»
»Ack, kära du, hvad tänker du på?» frågade
prostinnan sötsurt. »Vi ha ju ingenting att tala om och
han inte heller. Men, herre Gud, det hindrar väl inte
att man kan tycka han är treflig — och så har han ju
en gammal faster eller moster nere i Skåne, som han
får ärfva en dag, och man kan ju inte veta . . . och
inte för att Sara på något vis — för hon är minsann
inte en flicka som kastar sig i armarna på hvem som
helst — men, herre Gud, att hon tycker han är trefligare
än gamla häradshöfdingen där hemma, det undrar jag
då visst inte på. Och sä fattiga är vi då inte att hon
direkt behöfver ta’ en gubbe för att försörja sig — som
så många andra fått göra här i världen.»
Och sedan prostinnan lyckats servera sin goda vän
detta piller, kom hon helt hastigt ihåg att hon hade
stämt möte med prosten och att hon genast måste ge
sig af, så att han inte skulle behöfva vänta på henne.
Hon ropade på Sara, som under tiden suttit inne hos
Emmy och talat om att han varit uppe hos dem och
att han trodde att han skulle komma neråt deras trakter
nästa sommar igen, och hvarför skulle han väl göra
det, menade lilla Sara, om det inte var för att träffa
någon, som han ovillkorligen ville träffa — ty någon
fältmanöver skulle det ju inte bli då, det hade han
själf sagt.
Och när hon omtalade allt detta, sken hennes
lilla vackra ansikte i en sådan solglans, att den lugna
och sansade Emmy tyckte riktigt synd om henne. Hon
skulle så gärna velat varna henne för att tro på någon
varmare känsla hos den unge löjtnanten, men hon
nändes det inte. »Tids nog får hon veta,» tänkte hon
för sig själf, »och skulle det mot all förmodan vara
allvar från hans sida, så hvarför skulle jag göra henne
misstrogen och olycklig?»
Hon nöjde sig i stället med att säga Sara, att de
kanske skulle träffas på Stålhamra, såvida prosten hunne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
