- Project Runeberg -  På ömse sidor om ridån. Minnen och bilder ur teaterlifvet /
331

(1888) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon hade hela tiden insöft sig sjelf med den lugnande
tanken att det endast var ett vanligt öfvergående intresse,
som hon kände för den allvarlige kritikern, som var en
utmärkt lärare, och om hon också på slutet började
misstänka att allt inte stod rätt till, så tröstade hon sig
dock med den tanken att resan skulle blåsa bort det
nyväckta intrycket, och att hon snart skulle bli sig sjelf
igen, när hon väl var ensam med det äldre fruntimmer
som skulle bli’ hennes ressällskap, och som i flera år
varit bosatt i Paris, fastän hon nu varit hemma på ett
längre besök hos vänner och bekanta.

Men när hon de sista dagarne haft alla dessa tusen
bestyr som föregå en resa, om också aldrig så
efterlängtad, och af hvilka hvart och ett nästan ovilkorligt
tränger sig på en som ett afsked ifrån allt hvad man
hittills vuxit fast uti och varit fästad vid med otaliga
trådar, när hon slutligen hade tagit det sista afskedet
från sin gamla mor och sina syskon, hvilka allesammans
gräto, som om det varit fråga om att gå till döden, när
hon nere i väntsalen vid stationen på något af stånd från
den stora klunga af kamrater och teaterbeundrare, som
samlats der, fick se honom stående med nervöst och
oroligt utseende, då kunde hon icke längre beherrska
sig, utan omedelbar, som hon var det i sina bästa ögonblick
derinne på skådeplatsen, skyndade hon fram till honom,
fattade hans båda händer i sina och frågade med af
undertryckt rörelse vibrerande stämma:

— Så skall jag då ändtligen få säga er ett tack!
Hvarför kom ni inte hem i går så att jag fick säga er
det* der, der ingen kunde störa oss, der ni lärt mig så
mycket, der jag — —

— Hvarför jag inte kom hem? — svarade han
half-högt och med en röst som darrade lika mycket som
hennes egen, — derföre att jag inte vågade!

— Inte vågade? — Hvad vill det säga, hvad
menar ni?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:31:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhposor/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free