Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komikern mot sin vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i allmänhet små, så voro deremot förskottena så mycket
tätare, och fast det var vanligt att en nybörjare fick åka
efter half häst, så var det heller inte ovanligt att han
kunde få låna direktörens frack och skorstenshatt, när
han skulle vara elegant på teatern. Det var endast en
sak, som direktören aldrig lånade ut, och det var pelsen
— det yttre tecknet på hans både konstnärliga och
ekonomiska makt och myndighet.
Vid de flesta resande teatersällskap den tiden fans
det alltid en äldre skådespelare med hustru och barn,
som hade den högsta lönen och som alltid hade
penningar i sin plånbok, något som han gerna visade för de
yngre, när man om förmiddagarne eller på de lediga
qvällarne spelade biljard på stadskällaren eller
gästgifvargården. Honom kallade alla nybörjare farbror, och han
var teaterns orakel och direktörens fruktade buse, om
något var i olag eller gick på tok. Frun spelade mère
noble och äldre karaktärsroller, exempelvis: Viarda i
Preciosa och gumman Brun i Birch-Pfeiffers »En familj»,
samt drottningen i Hamlet, i fall den fans uppe på
repertoaren. Hon var i allmänhet den som hade makten i huset,
då mannen var för stor konstnär för att kunna hålla
reda på ekonomi och dylikt, och fans det i familjen
någon sjutton- eller adertonårig dotter, så var hon i de
flesta fall teaterns ingenue, och hade redan som barn
börjat beträda tiljan och blifvit applåderad.
Vid de flesta teatrar fans också ett missförstådt
geni, som aldrig fick spela de roller för hvilka han var
skapad, klipt och skuren, och som derför gick omkring
med oborstad öfverrock, långt polkahår och irrande
blickar, talade med graflik stämma och hade mycket
svårt att få hyra rum hos ordentliga fruar, derför att
han i allmänhet aldrig kom hem förr än om morgnarne,
och alltid slog sönder möbler och fönsterrutor när han.
hemma repeterade sina hjelteroller. För öfrigt var han
i de flesta fall en beskedlig och godmodig slarf, som
inte ville någon menniska i verlden illa, utom direktören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
