Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillbringa sin smekmånad ute på det gungande hafvet, fri
från allt det skvaller, allt det småsinne och alla de viljans
inskränkningar som medfölja de mänskliga samhällena på
land och i stad; vet ni, mitt unga herrskap, det är kanske
det mest behagliga lif man kan få njuta af här i världen.
Ingen kung är så oinskränkt härskare i sitt rike, som
sjömannen på sitt däck, och en ung sjömanshustru är den
mest fjäsade drottning man kan tänka sig. De grofva,
väderbitna matroserna hysa för henne en nästan
beundrande vördnad, och när man så dag från dag får gå och
spegla sig i dessa ärliga och trofasta blickar, så måste
äfven den mest fordrande människa bli både vacker och
god och tacksam vid att se sig så afhållen och älskad.
»Och det häriiga hafvet sedan!» utropade gumman,
och hennes gamla ögon blixtrade, och hela hennes väsen
förändrades. »Ibland kokande som en gryta, ibland
spegelklart och’lugnt som en skifva af glas eller metall; ibland
ändlöst som tanken, ibland kransadt af blånande stränder,
konturer ,af öar och land som dyka upp liksom drömmar
och försvinna som de. Och så de mötande fartygen från
jordens alla länder; några glada rop genom den klara
dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur
sikte igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den
andra i djupet; men alltid samma storhet och samma
himmel öfver ens hufvud.
Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i
hand, och låta blickarna följa hvarandra bort till det
glödande klotet af guld, som så stilla och majestätiskt rinner
ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten droppe;
att sedan se de strålande stjärnorna tända sig öfver ens
hufvud, återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet,
att man slutligen tycker sig sväfva emellan tvenne himlar
till dess plötsligt en lekande fisk spritter upp bredvid
fartygets sida och med ett slag af sin stjärt grumlar hela
det lysande himlahvalfvet därnere, och man märker att
man bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är
det väl underligt om man vid tjugu år under sådana
förhållanden tycker sig vara så lycklig att man fruktar detta
öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
