Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men det voro vi likväl inte. Vi förtröstade på Gud utan
att vara skenheliga, och vi hade ju hvarandra. Själfva
min gamla sträfva fatter smittades af vår unga glädje, och
en vacker dag var det han själf som bragte på tapeten
talet om mitt bröllop, och att jag som nygift hustru skulle
följa min man på hans första resa till spanska sjön och
Medelhafvet.
»Jag reder mig nog,» menade gubben, »jag har ju
Trudchen, vet jag, som visserligen är dum som en stock,
men det är jag nu van vid; för resten så har jag klubben
och mässingsslagaren, som jag nu blifvit vän med igen,
så nog reder jag mig. För öfrigt så blir det för trångt
för er att bo här hos mig som gifta, och jag tänker
fästman din har väl ingenting emot att få rå om dig ensam
den första tiden. Och så slipper jag se och höra ert
kärlekssnack, och det skall just bli en härlig sak, skall
jag säga!»
Min far försökte se mycket butter ut, när han sade
detta med sin vanliga kärfva ton; men det tycktes ibland
som det låg en dimma öfver hans ögon, och han hade
alltid mycket brådtom att vända sig bort, för att ingen skulle
märka den. Men som vi alla äro egoister, och de unga i
synnerhet, så gåfvo vi inte mycket akt på detta, hvarken
Gustaf eller jag, utan nöjde oss med att vi voro lyckliga.
Åtta dagar före midsommar stod vårt bröllop, och vi
vigdes i kyrkan, där jag hade blifvit döpt och gått och
läst. Det var en riktig högtidsdag, må ni tro, mitt unga
herrskap! Alla handelsfartygen nere i hamnen flaggade,
och min Gustafs brigg var den grannaste af dem
allesammans. Min far var vid ett riktigt strålande lynne; det
smickrade honom synbarligen att det var sådan ståt för
hans dotter, och när vi kommo tillbaka från Guds hus, tog
han mig i famn och sade, denna gång med tårar i ögonen,
som han inte försökte dölja:
»Gud välsigne dig, kära barn! Nu är du väl riktigt
lycklig och nöjd och glad? Och nu tänker du väl inte
längre på att jag ville ge dig åt mässingsslagaren, se, jag
mente väl jag. Men ser du, nu sedan jag sett att Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
