Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin stackars mor? Jag blef inte hans af lättsinne,
jag blef det af kärlek ... tror ni mig?»
»Ja, jag tror er ... och er dotter, arma kvinna,
skall lära att välsigna sin mors minne.»
»Hvad ni är god! Och ni själf, ni föraktar ju
inte den arma, som lidit så mycket?»
»Jag beklagar och jag högaktar er i er olycka.
Hade jag förut lärt känna ert olyckliga öde, så tro
mig, jag hade gjort allt för att mildra det.»
»Jag tror er ... men jag skulle inte ... ha det
bättre ... jag skulle försona hvad jag brutit. Nu
känner jag mig så trygg ... nu vet jag, att Gud har
förlåtit mig ... Tyst, kommer inte där mitt barn? Jo,
jo, det är hon!»
Den sjuka hade hört rätt. Om ett ögonblick
öppnades dörren och doktorn inträdde i rummet med
den lilla flickan vid handen. Utan att gifva sig tid
att se på den främmande damen, skyndade flickan
fram till modern, hvars i döden halfdomnade armar
knäppte sig samman kring barnets hals och slöto henne
till det arma modershjärtat, som snart skulle upphöra
att slå.
»Mamma, mamma!» ropade barnet gråtande, »du
får inte dö, du får inte gå ifrån mig ... jag har ju
ingen annan i världen än dig!»
»Jo ... mitt älskade barn ...» hviskade den döende
med mödosam ansträngning, »du har en bättre mor ...
än jag nånsin kunnat blifva ... här ser du henne ...
ser du, så vacker ... så mild hon är ... Gud välsigne
dig, mitt älskade barn ... hans ...»
Och om några ögonblick hade lifvet flytt, och
det fader- och moderlösa barnet hvilade högt gråtande
i de armar, som moderligt och varmt slöto sig kring
henne, medan doktorn tyst och allvarlig, men med
ett mildt och fuktigt uttryck i sina grå ögon, lade
den dödas händer ned på täcket och tillslöt hennes
ögon, i det han mumlade för sig själf:
»Hm, nu kan jag vara lugn för vackra Annette.
Nu är hon i goda händer. Kom nu, min friherrinna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
