Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när han ibland kom inrusande med det yfviga håret
på ända, och ropade sitt: »Tousan djeffla! ’erra
kangdidattra inte ’ålla sakkradimenska bullerribong med
flicka! Nom du nom d’un petit bonhomme! ’erra varra
folk, ellra toussan djefla, ja skick efter polissa och
körra ut ’erra, som ä’ micka värra än militärra!»
Gubben hade nämligen, som äkta fransman, en ogemen
aktning för »militärra», och dessutom visste han nog,
hvilka som voro hans bästa kunder, och som alltid
togo in den dyraste champagnen. Och så var det
nog med flickorna också; de sågo alltid snedt på oss
kandidater, som inte hade råd att ge så stora
drickspenningar, och myste alltid så sött åt de unga grefvar
och baroner, som med skramlande sablar och lysande
epåletter kommo och satte om icke så litet af valutorna
från de gamla adliga stamgodsen. — Det var isynnerhet
en stjärna af första ordningen, som den tiden drog
folk till gubben Pierres värdshus, och det var ’vackra
Annette’ som hon kallades.»
»Nå, ändtligen ä’ vi där!»
»Har du brådtom, så sätt dig medan du väntar.
Jag måste väl göra dig bekant med lokal- och
tidsfärg, innan jag kommer in med berättelsen. Annars
vore jag väl en dålig berättare, tänker jag, och tycker
du det är för torrt, så kan du ju fukta historien
med litet munk eller anisett. Det förlorar den kanske
inte på. Det är vissa saker, som vinna på att ses
genom glas, och min baron och hans äfventyr här
ute äro nästan för mycket att gråta åt, om inte man
söker ta saken från den lustiga sidan.»
»Glöm nu inte bort vackra Annette!»
»Ånej, jag är strax hos henne igen. Jag glömmer
henne inte så lätt, ska du tro,» och i det doktorn
sade detta, blef hans vanligen ironiska min allvarlig,
och han strök sig hastigt öfver ögonbrynen, som om
han velat jaga bort ett behagligt minne — eller
kanske också ett behagligt.
»Ah tusan, kanske att du själf? ...»
»Här är nu inte fråga om mig,» återtog doktorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
