Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FATTIGGÅRDEN. Ett bidrag till undantagens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Och I ä’ slugare än jag tänkt! Derför ä’ det
som ni ropa’ in dom begge två och för den del’n ä’
det, som ni har lura’ oss på undantage’! Hur mycke’
pengar ä’ det, som ni har fuska’ unnan och hvar har
ni gjort åf dom?
— Ä’ det några, så har jag dom allt i
gammalstuga’ nå’nstans! — svarade gubben, utom sig af
förbittring och fortfor sedan, i det han gick ett steg
närmare sonen; — så den ä’ det bäst du aktar dej
att sätta ell på!
— Gubbe! — röt Magnus med blossande ansigte,
i det han höjde den knutna näfven som för att slå till.
— Du kan ju slå te’, det vore inte mer än rätt
åt mej, när jag inte tuktat opp dej bättre än så!
En paus uppstod. Magnus betvingade sig
våldsamt, vände sig ifrån honom och vinkade åt honom
med handen att han skulle gå.
— Ja, jag går! — pustade gubben, hvars vrede
började slappa af; — men först ett ord så godt som
två: Ni låter Blind-Stina och hennes flicka vara med
fre’, så länge di ä’ under mitt tak, förstår ni er på
det? Och så bär ni igen mina sängkläder medsamma,
— här försvann allt annat uttryck för den medfödda
snikenheten; — annars ä’ det jag som skickar efter
länsman, och kommer han väl hit, så vet en aldrig
hvar det kan sluta. Börjar en gräfva i nytt, så
händer det allt att en kan få tag i det som ä’ gammalt,
med — kom det ihog du, Magnus!
Med dessa ord gick gubben och slog igen dörren
om sig. Magnus, som ryckt till när han talte om
länsman, bröt nu ut för sig sjelf i den vildaste
förbittring, i det han for omkring i rummet som en
ursinnig, sparkade stolarne hit och dit och ropade:
— Nå, så må själfvaste den lede ta’ mej, om
inte jag ska’ ha’ slut på det här! Både pojken och
gubben så sätter di sej opp emot mig; men jag ska’
visa dom, jag–här häjdade han sig plötsligt och
rusade till köksdörren, i det han ropade: — Karin 1
Frän gator och skär. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
