- Project Runeberg -  Gosskolan i St. Winifred /
251

(1896) [MARC] Author: Frederic William Farrar Translator: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det skedda, och du måste utan uppskof lämna
skolan.”

”Jag ber bara om en ynnest”, sade Wilton efter
ett ögonblicks sorgsen tystnad.

”Och det är?”

”Att det ej omtalas hvem som tagit pengarna,
förrän strax innan jag skall fara.”

”Ja gärna, så mycket mer som de fjorton dagar,
som återstå af kvartalet annars kanske blefve alltför
plågsamma för dig.”

”Men måste jag lämna skolan?” frågade Wilton
bedjande.

”Ja. Det gör mig ondt, om dig, Korpen, men
det går ej på annat sätt. Kan du resa då?”

”Ja”, svarade Wilton. ”Jag skall skrifva hem
och tala om alltsammans för stackars mamma. Hellre
än att jag blir relegerad, skickar hon mig
naturligtvis pengar till hemresan. Så förskräckligt ondt det
skall göra henne.”

”Det är alltid så, Korpen; det är inte bara vi
själfva, som få lida af det onda vi göra. Och för
att du inte skall tro, att det är af någon slags rädsla
vi låtit dig slippa så lätt undan, vill jag endast säga
dig, att jag varit uppe hos doktor Lane och omtalat
hur illa jag själf uppfört mig under de två sista åren.”
”Nej, har du? Och det är mitt fel alltihop!”
”Ja, men jag är inte ledsen däröfver; jag är
mycket lättare om hjärtat nu än förr.”

”Jag säger detsamma, Ken. Ingen kan tro hur
olycklig jag varit de här sista fjorton dagarna. Jag
har varit rädd för allting och drömt så rysligt. Det
var nästan en lättnad att bli upptäckt, och jag är
tacksam öfver att det var du och ingen annan, som
öfverraskade mig.”

Kenrick svarade ej, men med minnet af den tröst
han själf funnit af doktor Lanes handlingssätt mot
honom själf, drog han Wilton på knä bredvid sig och
bad om förlåtelse åt dem båda. Visserligen endast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:28:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ffwgoss/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free