- Project Runeberg -  Gosskolan i St. Winifred /
58

(1896) [MARC] Author: Frederic William Farrar Translator: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

när han kastade det i elden, trodde han, — och i
sin upphetsning var han då glad däröfver — att han
förstörde någonting af verkligt värde. Henderson
hade väckt hans slumrande samvete, men då var det
redan för sent.

Och ”Paton hade bedt för honom.” Han var så
mycket mer tacksam och förundrad däröfver, som
han visste, att enligt Patons åsikt var straff en [-oundviklig-] {+ound-
viklig+} följd af hvarje förseelse.

Tvekande fotsteg — ljudet af nyckelns
omvridande i låset, — och Paton stod framför honom.

I nästa ögonblick låg Walter på knä vid hans
fötter med nedböjdt hufvud och hopknäppta händer.

”0, förlåt mig, snälle herr Paton, förlåt mig”,

bad han. ”Jag har längtat så mycket att få be er

om förlåtelse, ty om ni förlåter mig, bryr jag mig
inte om något annat.”

“Vet du hur mycket ondt du gjort?” frågade
Paton med darrande röst.

”Ja, det vet jag”, sade gossen och brast på nytt
i tårar, ”herr Percival sade, att jag förstört åratals
träget arbete, och att jag aldrig, aldrig kan ersätta
skadan. Men jag visste verkligen inte förut hur illa
jag gjort. Jag var alldeles utom mig af ursinne,
men nu ville jag ge allt i världen för att det vore
ogjordt. Kan ni någonsin förlåta mig?”

”Har du bedt Gud om förlåtelse för ditt häftiga
och hämdlystna sinne?” frågade läraren.

”Ja herr Paton, och jag tror, att Gud förlåtit
mig. Jag vet inte, att jag någonsin förut varit så
elak. Ack herr Paton, om ni kunde förlåta mig,
skulle jag nästan vara lika lycklig igen”, och han
snyftade högt.

Under hela tiden hade Walter ej vågat höja sin
blick mot Patons ansikte, ty han uthärdade ej att
möta det iskalla förakt, som han väntade finna
uttryckt där.

Han öfverraskades därför så mycket mer, då lä-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:28:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ffwgoss/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free