Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bitt hiiB, har mannen med i släptåg eller att ban nödvändigt
»kall vara hemma såsom förkläde, om hon har sällskap.’’
Då Julie rätt väl förstod, att detta äfven gällde i
om-vän dt förhållande och fann att ryttmästaren önskade sig en
oinskränkt frihet, teg hon; men en outsäglig bitter känsla
sårade hennes stolthet. Annars hade hon o t vi fvelak tigt utbrustit
i tårar vid den öfvertygelsen att hennes makes hjerta var
fullkomligt tomt och att han icke egde en enda af de känslor,
med hvilka han nyligen gycklat och på hvilka hon stödt det
hoppet alt blifva lycklig, då hon sjelf, mera lugn, bättre
kunde fatta och besvara dem.
Och tyvärr voro ryttmästarens anspråk så få att de blefvo
alltför lätta att uppfylla, ty när skulle väl han gjort sig den
mödan att eftertänka om Julie af kärlek, sårad fåfänga eller
någon annan bevekelsegrund var så ombytlig i sitt sätt mot
honom? Han ansåg sådant tillhöra qvinnan och bekymrade
sig alls icke derom. Var hon glad, så var han munter och
liflig, var hon tvär, gick han sin väg att söka förströelse på
annat ställe. Grät hon någon gång, sade han likgiltigt: ”Det
skadar dina ögon, kära Julie, och tårar göra aldrig effekt,
utom på teatern! ’* Med ett ord: han var alltid lugn och
vänlig, framför allt artig, då han blott hade henne att
sysselsätta sig med, men en känsla af harmoni och deltagande fans
icke hos honom; och djupt kränkt af hans omedvetna köld,
flydde den arma Julie till ensligheten i sin ”boudoir". Endast
den blef vittne till hennes smärta och otaliga tårar.
Efter en vinter tillbragt i oupphörliga förströelser, men
utan att hafva njutit en enda glad stund, oberäknadt de
alltför många, då hennes fåfänga kände tillfredsställelsen af
främmande mäns hyllning, men hvilka, liksom alla rus, voro
flyktiga och öfvergående i en namnlös tomhet — efter denna
första vinter, den hon framlefvat i en för henne främmande verid,
längtade hon djupt efter våren och det älskade hemmet. Och
med sommarfåglarne vände de åter till Knapergården.
Gamle bruksherrn gladde sig outsägligt att åter se sina
barn och höra Julies skenbara lycka bekräftas af hennes egna
läppar, ty hon var för stolt att erkänna sanningen; och
stundom, då hon var underkastad inflytelsen af sin fåfängas makt,
tycktes det henne att hon kunde föredraga sitt eget
glittrande lif, ehuru tomt, framför den i hennes tycke enformiga
ensamheten i Gustafs och Karolinas. Dertill kom ock att baro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
