Det första ord, som mina barnaläppar stammade på denna låga jord, var måne. Åtta år senare skref jag mina första verser à la lune. Mina första barndomskänslor, efter hvad jag nu kan påminna mig, voro omåttlig snålhet efter nämnarn och omåttligt begär att på något sätt utmärka mig och bli omtalad. Till dessa sällade sig snart varmare känslor, ädlare begär, som alla buro passionens stämpel. Min första kärlek var för mitt fädernesland. Jag älskade det såsom Elisabeth i »Teckningar ur hvardagslifvet». I den målning hon gör af sin ungdom och sina känslor har jag beskrifvit mina. I den mån min bildning och min själ utvecklade sig (båda lika skeft och chaotiskt), utvecklade sig hos mig äfven en frågande ande, ett hvarföre? som ingen omkring mig kunde eller ville besvara och upplysa. Min uppfostran var af en ganska allmän sort. Man proppade mitt hufvud fullt med vackra läror emot fåfängan och satte in i mitt hjerta fåfängan sjelf. Under sträfvan att döfva vilda känslor gick jag för första gången till Herrans nattvard. En atmosfer af oskuld och renhet, utgången från min mors varelse, omgaf mitt hem och aflägsnade länge från barnens själar all kunskap om ondt; men begäret dertill låg, mig ännu omedvetet, i min själ. Blygsamhet i dess fullaste mening kände jag icke. Deremot en varm och lågande känsla för alla heroiska dygder, oändlig förmåga att älska och att med njutning uppoffra mig, så i det största, som det minsta, för deras väl, som jag älskade; begär att gifva, att lyckliggöra, att lindra. Ja, om jag det hade kunnat, skulle jag gifvit den hungrige kött af min egen kropp. Jag älskade på det ömmaste och häftigaste min mor och ville, framför allt annat i verlden, behaga henne. Det misslyckades complet. Jag gick illa, satt illa, neg illa, och hade derföre de bittraste stunder; ty mamma ville att hennes döttrar skulle vara bra såsom romanhjeltinnorna äro bra, såsom de äro af födsel och natur fullkomliga. Det ville nu äfven vi hjertans gerna; men naturen var ganska ögen mot mig och lade snarare hinder i vägen. Att till godt leda en karakter sådan som min, det förstod ingen omkring mig. Man sökte kufva mig med stränghet, eller ock förlöjligade man mina tankar och känslor. Jag var ganska olycklig under min första ungdom, och häftig, såsom jag var i allt, uppgjorde jag många planer att bringa mig om lifvet, att sticka ut mina ögon o. s. v., blott för att mamma skulle blifva ångerfull öfver sin stränghet; men det stadnade alltid dervid att jag stod vid sjöstranden och tittade ned i vattnet eller kände en liten stickning af knifsudden mot ögonstenen. Olycklig inom hus, och det naturligtvis emedan jag var en orolig, passionerad varelse utan det minsta af hvad man kallar takt, fastade sig min själ med trånad vid den yttre verldens uppträden. Kriget mot Napoleon satte alla mina lifsandar i rörelse; jag beslöt att rymma hemifrån, begifva mig till krigstheatern, hvilket jag tyckte skulle gå lätt för sig, och blifva, sedan jag klädt mig i karlkläder, page åt kronprinsen (sedermera konung Carl Johan), som då syntes mig vara en liten smula mer än en halfgud. Jag holl minst ett år ut med dessa planer till dess de småningom smälte bort som snö till vatten. Efter hand stillade sig mina fosterländska och krigiska känslor, men blott för att gifva rum åt nya af annan art. Religiöst svärmeri och det mest verldsliga koketteri afvexlade inom mig, med känslor, för hvilka jag ej kunde fullt göra mig reda, men som tycktes vilja spränga mitt unga bröst och som med sig buro dit ömsom himmel, ömsom helvete. Såsom två förtärande flammor brunno i min själ begäret att veta och begäret att njuta, utan att under många, långa år bli tillfredsställda. Blotta anblicken af vissa ord i en bok, såsom sanning, frihet, ära, odödlighet, väckte hos mig känslor, som jag fåfängt skulle söka beskrifva. Jag ville på något håll hafva utlopp och uttryck för dem, och skref verser, theaterpjeser och tusende olika sorter sammansättningar, komponerade musik, ritade taflor, allt sämre och mera smörja det ena än det andra. Jag kom ut i verlden, var med på visiter, baler, supéer, concerter och hade sällan roligt utom på theatern; men då blef hela min själ försatt i ett tillstånd af huller om buller. Min näsa, som af naturen var stor, brukade i värme illuminera sig, blef snart sagdt dubbelt större, skymde min utsigt till nöje och till kurtisörer, hvilka den holl på afstånd. Jag har sagt det: jag var kokett; jag blef det allt mera, då jag märkte, att jag stod bättre hos mina föräldrar i den mån som jag i något eller någonstädes gjorde lycka hos andra. I sällskap bar jag mig ofta löjligt åt; ty det var mig omöjligt att hålla min själ och min kropp i stillhet. Ny plåga för mamma och deraf ny plåga för mig. För öfrigt förskaffade mig min liflighet och min fraicheur, som, då den ej koncentrerade sig i min näsa, var rätt vacker, en och annan artighetssägare och åtföljare då vi voro ute på allmänna ställen. Detta var en tröst för oss båda, nemligen mamma och mig. En ung man, förlofvad med dottren af mina föräldrars äldsta vän, kom en dag till dem på visit. Han var utmärkt skön, full af kraft och lif. Jag sag honom två timmar och blef - förtjust. Under fjorton dagar kände jag pilen sticka i mitt hjerta; sedan föll den bort. En annan ung herre, alldeles icke skon, men rik, sag mig i två timmar under det jag var på en visit - och han blef kar. Med handen på sitt hjerta hviskade han till mig om sin smärta, han sökte få inträde i vårt hus, men dörren tillspärrades för honom med all makt af min far, som väl gerna skulle velat gifta bort sina döttrar, men talte aldrig någon friarephysionomi i sitt hus. Jag var då sjutton år, läste m:me le Prince de Beaumonts arbeten, och hade beslutat att aldrig gifta mig. Från denna tid uppkom ett vacuum af friare och älskande för mig tills 1820, då jag var 19 år gammal. Nota bene: det var just lyckligt för min ordhållighet, att under denna tid ingen friare satte den på prof. Emellertid hade jag blifvit något hjelpligare i gång, i sittning, nigning, kommit litet mera i ordning med min varelse, fått litet rop om att vara qvick, fått vida mindre kärlek för och mycket mera gunst hos min mor; jag förstod öfver hufvud litet mera att lefva med menniskorna och att rätta mig efter dem. Äfven hade jag börjat skaffa mig en slags alldagsvishet och resonerlighet, som började gifva folk hopp om mitt förstånd, hvars alla tvifvel och frågor jag sökte qväfva såsom onyttiga jäsningar. År 1820 följde jag med min mor och tvenne systrar till en helsobrunn. Det var tredje terminen och vi voro der ensamme. En i närheten boende älskvärd och ridderlig gammal man gjorde jemte sin fru allt för att vårt vistande skulle blifva angenämt. De hade en son, en ung, glad, god och vacker löjtnant. Han började sucka för mig, jag att känna mig litet varm för honom. Det var en idyllisk stund då jag en gång i det gröna torkade och filade tjära af min ena sko, och han med halfva ord och med suckar - ja, men mera blef det ej heller af. Vi afreste slutligen, han följde oss till närmaste stad. Jag minnes ej utan en behaglig känsla denna första stilla, vänliga samklang af min själ med en annans. Vi skiljdes; han hade af mig en nejlika och en papillote, jag af honom några qvistar lavendel. En hel natt efter skiljsmessan gret jag och länge suckade jag, men ganska lugnt, i mitt hjerta hans namn.
För att behaga mina föräldrar hade jag med ansträngning arbetat på att vänja mig vid hushållssysslor. Jag lyckades; ty jag hade då, som nu, en stark vilja, ehuru jag sällan förstod att åt den gifva riktning. Jag arbetade och sträfvade äfvenså på mitt piano, steg upp klockan 4 om niorgnarne blott för att spela scalor. Jag skref pjeser till alla födelsedagar inom familjen, ställde till små féter, började smickra fint familjens öfverhufvuden; med ett ord jag blef en riktig hofman, steg hos mina föräldrar till rangen af favorit. Genom detta favorit skåp ville jag dock bereda mig en liten utväg till att gagna mina systrar, och det lyckades ibland, men sällan. Ingenstädes har jag sett så mycket omöjligheter, som i vårt hus, för allt utom för långa resor. Några komiska och tragiska stycken skref jag under denna tid, hvilka visst röjde anlag för något mera; men ingen gjorde sig möda med att söka utveckla dem. Sjelf hade jag ingen aning om att kunna genom eget arbete bilda mig till något i förstånds- och kunskapsväg. Allt mitt görande och låtande var planlöst och oordnadt under många års tid. 1821 genomarbetade vi vår utländska resa och drogo i täckvagnar, i svett och möda, genom Tyskland, Schweitz, Frankrike, Nederländerna. För hela verldens gods och guld, ja för sjelfva Tegnérs snille ville jag ej göra denna resa örn igen på samma vis. Jag vill blott nämna det lidande, som mera enskildt rörde mig. Begäret att veta och begäret att njuta vaknade inom mig med ny förtärande häftighet vid åskådandet af naturens och konstens praktverk. Jag led som Taiitalus. Inom ett år voro vi tillbaka i vår stilla nord. Der började nu för oss ett lif, hvars tyngd och plåga jag fåfängt skulle vilja uttala. Vårt hem blef oss ett fängelse. Vi sågo ingen menniska hos oss och dem vi sågo hos andra voro mot oss omilda och ovänliga för vår utrikes resas skull och för de airer, som man förmodade vi ville gifva oss. Ar ifrån år sänkte sig ett allt tyngre och mörkare moln ned öfver mitt hem och ännu mera öfver min själ. Alla illusioner föllo småningom bort. Med en oändligt liflig och verksam själ sag jag mig stängd från all verksamhet. Hade då någon barmhertig hand för mig utpekat vägen till ljus och framtida nyttighet genom förståndsodling och en för detta ändamål beräknad indelning af min tid, o! då hade ej så många år rullat mig förbi lika nollor, och jag hade bättre burit hvar dags bitterhet och plåga. Men ännu låg min själ liksom i linda. Jag läste romaner i mängd, de väckte begär efter sällhet och kärlek, som ej kunde uppfyllas; jag läste predikningar i mängd, som gjorde mig icke en smula bättre eller mindre olycklig; jag spelade på mitt piano, sysselsatte mig, men allt mera kraftlöst; jag väntade på händelsernas vink för att träda i verksamhet, men inga händelser inträffade. Broderande på en evig och grå halsremsa, domnade jag allt mer och mer, det vill säga i mina lifligare krafter, i min håg att lefva. Känslan af plåga domnade ej, deri blef med hvarje dag skarpare, liksom frosten under en tilltagande vinter. Lågan i min själ flämtade ångestfull och ville blott ett - för alltid slockna. Mina systrar ledo med mig, de ledo i mig och jag i dem. Under de gemensamma sorgerna af vår utrikes resa hade vi först innerligt slutit oss till hvarandra; under de gemensamma plågorna af vårt husliga lif förenade vi oss ännu innerligare och i smärta och tårar knöts det band, som intet kan göra innerligare, som intet kan upplösa, och som nu är mitt lifs förnämsta glädjekälla. År gick efter år förbi, allt förblef sig likt, fysiska plågor, väckta af de inre, bemäktigade sig mig, ett utslag betäckte mitt ansigte, mina ögon gulnade, jag hade så till själ som till kropp en nästan beständig känsla af det aldra djupaste obehag, en frost, en känsla af att mögla. Jag fick en slags förskräckelse och afsky för menniskors blickar, jag stod till mig sjelf och till dem i ett missförhållande, som var mig odrägligt. Fruntimmers lott i allmänhet och min egen särskildt syntes mig ryslig. Jag sag dristighet och mod i malmernas blickar, hörde dem gifva tankar och känslor luft, och jag var dömd till tystnad, till intet lif. Jag kände mig vara född med starka vingar, men kände äfven att de voro stäckta och trodde att de alltid skulle så bli. Jag sag mig väcka obehag och motbjudighet hos andra, och kände att det ej kunde vara annorlunda; ty jag var ju missbelåten med mig sjelf, med både min yttre och min inre varelse. En viss inre storhet väcktes dock hos mig under detta lidande. Min blick trängde djupt ned i det menskliga lifvets nattliga mysterier, jag förstod allt hvad lidande heter, och i mitt eget, i alla olyckligas namn upphof jag ett smärtfullt, knotande rop till stjernorna.
Min kind var blek, en långsam bitter tår
Rann der. -- Mitt hjerta, till förtviflan nära,
Såg lidandet, som ett omätligt sår,
Guds hela sköna skapelse förtära.
Jag sökte dager, endast natt jag fann;
Jag bar ej hopp, ej tro till bättre öden,
Och lifvet likt ett grafvens irrbloss brann
Uti min själ; dess böner ropte döden.
Nu behöfde jag tro, nu behöfde jag religionens tröst. Jag bad med vild otålighet derom; min plåga förblef densamma. Förbittrad vände jag mitt öga från himmelen och frågade, med blicken fästad på natten af det menskliga eländet, ett rysligt: hvarföre? Ingen röst från himmelen eller från jorden svarade mig; min tro och mitt hopp blefvo skakade i deras innersta grundvalar. Allt vacklade, jag tviflade, förtviflade, och nu förstod jag afgrunden. Jag led så djupt, så förfärligt, men tillika så stilla, att jag just derigenom kände mig få en slags ofverlägsenhet öfver andra menniskor; ty jag blef derunder äfven så god, att jag skulle velat lida ännu mera för att spara det minsta kräk en plåga. Menniskorna förödmjukade mig; ty jag var en slags Lazarus, åtminstone i min egen föreställning. Men jag öfversåg menniskorna; i min själ var jättesmärta: jag kände att jag kunde lida, att jag led mer än någon. Om under denna tid jag skulle funnit lätt hvilken stor, beundrad gerning som helst, hade den ock kostat mitt lif, så måste jag med sanningen vittna, att, å andra sidan, jag aldrig betraktat brott och last med så liten afsky, och blott Honom, hvars vilja styrer händelser och omständigheter, tillräknar jag mina gerningars oskuld. En enda sak förskaffade mig lindring under denna långa plågotid, och det var min målning. Sittande vid min pupitre glömde jag mången gång för timmar min smärta och mitt lifs tyngd, och i det jag skapade det sköna med min pensel hade jag en tröst för det jag ej kunde skapa om mig. Ty för skönhet var jag alltid ganska svag. För att få medel till att lindra plågor, som det frätte mitt hjerta att höra omtalas, började jag söka förtjena penningar med min pensel. Jag målade små porträtter af kronprinsessan, som jag sett på theatern, målade kungens, sålde dem i tysthet, och inom ett år förtjenade jag nära 200 rdr. Dessas användande skänkte mig för ögonblick en lindrande balsam.
Min syster Agathe hade i Paris slutat den orthopediska behandling hon der genomgått, och återkom till hemmet sommaren 1826. Hon kände knappt igen mig, så hade jag på två år blifvit förändrad. Det blef beslutadt att hon, min syster Hedda och jag skulle stadna qvar på landet för fortsättande af Agathes kur. Vi fingo der blifva ensamma med en gammal fransysk fru till chaperon. Min syster Charlotte följde om hösten med föräldrarne till staden. Dessa systrar voro och de äro goda, milda, tåliga och rena varelser - sådana som intet i verlden kan förmå till afvikelse från hvad de anse för dygd och rätt. Mitt lif fick nu yttre frid; men svåra kroppsliga plågor, tandvärk och hufvudfluss jemte inin själs chaotiska tillstånd hindrade mig att njuta den. Småningom uppsteg hos mig ett oändligt trånande begär till förädling, försoning med mitt bättre jag. Till klarhet och sanning hoppades jag aldrig komma förr än genom döden, den kära, efterlängtade morgongryningen af ett bättre lif. Så syntes den mig i mina bättre ögonblick. Omkring mig på landet funnos sjuka och fattiga både när och fjerran. Jag blef deras läkare, vårdare och hjelpare så långt min förmåga sträckte sig. Jag njöt af att utsätta mig för och lida af köld, storm, yrväder, ja äfven hunger; ty den föda jag tog med mig på mina vandringar gaf jag bort. Kämpande med naturens stränghet kände jag med njutning min varelses moraliska kraft. De mest motbjudande medicinska förrättningar underkastade jag mig med glädje. Min kroppsliga känsla var vämjelse, min själs var njutning af att lida för att lisa. Alla slags beqvämligheter, som jag kunde beröfva mig för att dermed gagna någon, fråntog jag mig. Jag var, med ett ord, i två års tid fullkomligt en katholsk svärmerska, men blef derunder en bättre, renare, mera dygdig menniska, än jag ännu varit. Jag läste flitigt bibeln, låg ofta, ofta på mina knän, ja, steg upp om natten för att bedja om ljus och frid. En fläkt af himlabarnens vingar rörde stundom vid mitt hjerta. Frukten af en sådan stund är det lilla stycket i «Den Ensamma», som börjas med: Nu är stilla, salig hvila o. s. v. Jag hade verkligen stunder af outsäglig 101
ljufhet; men min känslas våg steg och sjönk. Jag hade intet stadigt lugn. En varm känsla af gudsfruktan hade intagit min själ. Mina tvifvel voro ej lösta, men jag hade tro och hopp, hade en oändlig kärlek för alla, som ledo, för alla olyckliga. Att utöfva denna kärlek oafbrutet under mitt hela återstående lif blef min enda önskan, och jag tog ett fast beslut, att, då jag finge frihet till att råda öfver mig sjelf, skulle jag ingå vid ett lazarett såsom «barmhertighetssyster» och tillbringa mina dagar med att vårda den nödlidande eller torftiga klassens varelser, föga frågande efter hvad verlden eller min egeii familj skulle säga derom. Så litet var «Nyttighets-principens» rätta användande mig ännu klart. Med beslutet i min själ att på detta sätt egna mitt lif åt Gud, for jag en Söndag - en kulen vinterdag - ensam till kyrkan för att genom Herrans Nattvard liksom viga mig in till ett nytt lif. Jag minnes med en vemodigt ljuf känsla huru jag satt ensam i min bänk uti den ännu folktomma kyrkan och frös, under det jag med ett stilla välbehag i min själ betraktade altartaflan, föreställande uppståndelsen, och hörde huru kyrkovandrarne, en efter annan, gingo med tunga steg framåt gången och trädde in i sina bänkar. På en gång sken solen fram och kastade öfver mig sina lifvande strålar. De fortforo hela gudstjensten att sakta värma mig och jag kände det, under ljufva tårar, såsom en välsignelse från höjden. Jag frambar vid altarets fot offret af mitt hela lif; men kände mig under den heliga handlingen och efter den mindre varm i känslan, än jag hade önskat. Likväl blef nu allt bättre, än det hade varit. Jag tyckte mig hafva afslutat min räkning med verlden, ingen håg till dess lif och njutningar låg mera inom mig. Min själ blef ren och med detsamma sann. Min beständiga verksamhet ingaf en ofta behaglig sjelfkänsla af att dock i verlden vara en hugsvalande droppe. Genom den myckna och ansträngande rörelsen i fria luften stärktes min kropp, mitt blod flöt lättare, jag mådde bättre. En dag, vid slutet af Mars, gick jag vid solens nedgång öfver snötäckta fält; en hugsvalad varelses glädjetår hade med balsam fallit på mitt hjerta. Jag hade gått häftigt för att undvika att komma hem i skymningen och stadnade en stund till att hemta andan och suga in den milda klara luften. Jag stod stilla med blicken vänd mot purpurhimmelen vid solnedgångssidan. Då kom derifrån mot mig, svepande fram öfver snöslätten, en flägt, full af våraning och Ijuflighet. Jag drack med själ och kropp dess lifvande anda. Jag samlade min upprörda känsla till mera lugn, sag omkring mig och vände, med klart medvetande om min varelses tillstånd, tanken åter till mig sjelf med denna fråga: skulle jag nu vilja dö? För första gången under många år kände jag mig kunna besvara denna fråga med nej. O, stund af outsäglig ljufhet! Nu vaknade inom mig ett hopp om uppståndelse till sällhet äfven på jorden, hvilket ej bedragits, utan blifvit skönt uppfyldt.
Under denna period af mitt lif bidrog en mera ovanlig tillfällighet att gifva mitt inre en ny riktning. Ett ädelt och aktningsvärdt fruntimmer, som då lärde känna mig i mitt yttre och till någon del äfven i mitt inre lif, fattade för mig en vänskap, öfvergående till verklig passion. Hon var och hon är ännu en bland de få vänner, som Gud gifvit mig och till hvilken jag kan säga: Gå! - och hon går; - kom! och hon kommer; gör det! - och hon gör så. Jag kände, att blott genom min egen varelses förädling hade jag fått denna makt öfver henne, och jag steg derigenom ännu högre i min egen föreställning. Att för öfrigt beskrifva alla mina känslor är omöjligt. Något så gigantiskt och så fullt af oändlighet ligger uti hvarje djup känsla, som intar min själ, att derför ej finnas ord.
En medicinsk behandling, som jag under denna tid äfven förordnade mig sjelf, bidrog mycket till att återgifva min hela varelse jemnvigt och någon trefnad med mig sjelf. Jag badade ofta i ljumt vatten, hvaraf jag erfor en obeskrifligt välgörande verkan, jag lät flera gånger åderlåta mig. Detta drog från mitt fattiga hufvud den blodmassa, som hade rusat dit upp och bragt det i oro. Slutligen lade jag sjelf fontaneller på begge mina armar. De läto försvinna mitt ansigts-utslag och drogo ur min kropp de onda vätskor, som under flera år der hade samlat sig. Min hy klarnade, jag blef till kroppen likasom ung på nytt.
Den sista vintern jag var ensam på landet skref jag första delen af «Teckningar». Det gjorde mig nöje; men jag kände, under det jag sökte frambringa något i författareväg, huru chaotisk hela min tankeverld var, och jag hade ingen aning om att inom mig kunde ligga anlag till en författare. Förnämsta driffjädern till att låta trycka min lilla bok var hoppet att få litet penningar till att hjelpa behöfvande på landet. Då min bror August från Upsala skref mig till, att bokförläggaren Palmblad ville för den betala 100 rdr, hoppade systrarne och jag högt af glädje. Jag följde nu med Agathe till staden för att der öfverlefva vintern. Jag hade beslutat att ej vara med någonstädes och erhöll slutligen, fastän med svårighet, tillåtelse att lefva stilla. Under den sista tiden hade jag läst och läste än vidare flera goda böcker, hvilka till någon grad försonade mig med lidandet på jorden, i det de visade dess oundviklighet och dess mål. Herders Ideen [1] gjorde på mig ett djupt och mildrande intryck. När jag, med min förbättrade hy och min lugnade själ, kom till staden, fann jag såsom besökande i mina föräldrars hus en aflägsen slägtinge med vapen i sitt pitschaft, majorstitel och en gård på landet. Hederligt hjerta. Jag hörde vänligt på hans lappska fransyska, spelade för honom «Välkommen, o måne, min åldriga vän!» och fick af honom tillbud af hand och hjerta, vapen och gården på landet. Min familj och jag harmonierade här fullkomligt i att gifva ett vänligt afslag. En annan man lärde jag äfven känna, som hos mig väckte en ren och varm känsla, hvilken, ehuru den icke blifvit besvarad, verkat mäktigt på min utveckling och ännu lefver stilla och förädlande i mitt hjerta.
Sommaren 1829 skref jag, uppmuntrad af ett och annat loford om min lilla bok, andra delen af mina teckningar. De bittra känslor, jag hade erfarit, uttryckte jag till en del i «Den Ensamma» och i «Tröstarinnan». Den genrens humor, som finnes i »Familjen H.», var mig tills kort förut alldeles främmande och blef för mig en oförmodad upptäckt inom mig sjelf. I ett litet stycke, skrifvet vintern förut - «Julen i Sverige» - yppade den sig först. - Följande vinter börjades min fars långa och sista sjukdom. Mot våren lät jag tülbjuda boktryckaren H. i Stockholm mitt manuscript till andra delen af «Teckningar». Han var först villig att mottaga det, men sedan han haft det till genomläsning ville han ej trycka det eller betala något derför. Nu föllo mina tankar om min författareförmåga alldeles. Jag lät dock tillbjuda manuscriptet åt min förre förläggare Palmblad, som genast åtog sig att låta trycka det under sommarens förlopp. Emellertid vårdade vi och vakade öfver min fär. Det var godt att få vårda och beundra honom under hans sista långa, med heroiskt tålamod burna lidande. Han tycktes blifva bättre och vi flyttade ut med honom till ett landtställe i stadens grannskap. Der njöt han några dagars sommarfröjd, insjuknade åter och afsomnade stilla, omgifven af sina vid hans dödssäng knäböjande hustru och döttrar. Det var godt att se honom hvila efter ett oroligt lif, godt att på hans kalla hand och panna gråta försoningens tårar. Vi flyttade straxt derefter ut till Arsta och lefde der stilla. I October utkom andra delen af min bok och kort derpå skördade jag beröm och complimenter från alla håll.
Charlottes bröllop firades den 7 November. Denna dag var en af de gladaste jag upplefvat inom min familj. Franzéns närvaro, hans verser till mig, Charlottes egen lyckliga och glada sinnesstämning bidrogo att göra denna dag till en ljuspunkt för mig. Hela denna tid var för öfrigt full af trefnad och oskyldig glädtighet inom mitt hem. Charlottes afresa smärtade mig. Kort derefter flyttade vi in till Stockholm, och jag genomlefde en vinter, för mig på många sätt märkvärdig och rik. Jag fick mycket beröm och utmärkelse för min bok. Svenska Akademien förärade mig ett vackert bref och en guldmedalj. Jag hade nu hvad jag under min ungdom så ifrigt önskade, utmärkelse, och nu kände jag föga glädje deröfver; ja jag var ofta i hög grad #kall och liknöjd för alltsammans. Men vid denna tid lärde jag känna miss Frances L. och genom henne Benthams arbeten. Hon visade mig, att ju mera kunskaper jag kunde förvärfva, till ju mera klarhet och redighet jag kunde bringa mitt förstånd, desto större medel skulle jag få till att verka för menniskor s nytta och till att sjelf blifva lycklig. Bentham gaf mig i Utilitetsprincipen ett nytt ljus, och vid samma tid fick jag tillfälle att samtala med flera utmärkta och snillrika personer. En ny veiid gick upp inom mig, jag sag en ny sol och vid dess ljus ett paradis. Sällheten af denna nya uppståndelse inom mig var obeskriflig. Mina gamla planer, vid hvilka jag hitintills hade hållit fast, fÖrföllo; jag sag snart den väg jag borde vandra. O fröjd! Nu skulle jag, nu kunde jag sjelf stiga allt högre till ljus och sanning, och hvartenda steg skulle bära med sig frukt för mina likar. Min själ jubilerade.
Vid denna tid kommo tvenne bref, ett till mamma, ett till mig, från en ung man, som i dem tillbjöd mig sitt hjerta och sin hand. Han yttrade sig med en så varm innerlighet, godhet och verklig själsförträfflighet och med sådan öppenhet i både ondt och godt om sig sjelf, att jag deraf djupt rördes. Jag hade för honom ingen motvilja; men jag ville ej gifta mig. Genom mitt honom gifna nej ansåg jag mig för alltid hafva satt en bom emellan mig och giftermål. Jag hade ingen fruktan för att ju icke uppfyllandet af pligterna såsom maka, mor och husfru skulle blifva mitt förnämsta mål om jag trädde i äktenskap; men det låg för mig klart, att min författarekallelse skulle alldeles vårdslösas; ty jag vet och känner att dessa två bestämmelser icke kunna förenas utan att man misslyckas i båda, och genom att egna mig helt och hållet åt den sednare tror jag mig kunna blifva så nyttig, som min kraft det tillåter. Min tredje del af Teckningarne, som jag under 1831 års vinter skrifvit huller om buller, kom ut om våren, och den lycka den gjorde, tillika med flera aktningsvärda personers råd, bestämde mig att med allvar egna mig åt författarelifvet och söka utbilda mina anlag.
Jag är nu trettio år och sträfvar med ordning och allvar fram mot ett bestämdt mål. Min yttre ställning är lycklig, inom mig är på en gång lif och lugn. Om Gud behagar skall det lyckas mig att blifva en aktad och nyttig författare. För mina systrars skull, mera än för min egen, önskar jag att förtjena och vinna heder och ära. De lefva så mycket i mig; jag har dem att tacka för så mycket, isynnerhet min lilla englagoda Hedda.
[1] «Ideen zur Philosophie der Geschichte der Menschheit».
