| 191 |
Gata utanför Margaretas dörr.
VALENTIN
(soldat, Margaretas broder).
När förr jag satt i glättigt lag,
där mången ordar med självbehag
och var kamrat på sitt eget vis
högt stämde upp en flickas pris
med arm mot bord och säker min
och sköljde skrytet ned med vin,
satt jag helt trygg och hörde lugnt
på skrävlet, tills det nått till punkt.
Då strök jag glad mitt skägg och log
och tog det fulla glas i hand
och sade: de äro goda nog,
men finns det en i hela vårt land,
som går mot min hulda syster opp?
som tävlar med Margret? Nej, topp!
Topp, topp, kling klang kring bordets rund,
och skrävlet satt med lås för mund,
och mången ropade: hon är skön,
hon är en prydnad för sitt kön. --
Men nu! -- Jag vill riva hår och skägg
och ränna huvudet mot vägg!
Med stickord, hån och rynkad näsa
skall varje skurk få mitt blod att jäsa.
| 192 |
Vem smyger där? Jag hör det gå ...
Det tyckes mig som det är två.
Om han -- då är hans respass skrivet,
han slipper ej härifrån med livet.
FAUST. MEFISTOFELES.
FAUST.
Ur sakristians fönster skimrar matt
den eviga lampan. Uppåt skenet svävar,
åt sidan svagt och svagare det bävar,
och runt om tränga skuggor fram och natt:
så råder mörker i mitt sinne.
MEFISTOFELES.
Men jag, jag smäktar som en katt,
som slinker uppför stegens pinne
och stryker sen kring takets tinne.
Det känns därvid så dygdigt i min själ:
en fläkt för snatteri, en annan fläkt jämväl.
Det leker i min kropp, jag smakar
på förhand Valborgsnattens fröjd igen;
i övermorgon kommer den,
då vet man dock, varför man vakar.
| 193 |
FAUST.
Men skatten där bakom, där skenet flämtar,
säg, häver han sig högre opp?
MEFISTOFELES.
Min vän, du har det bästa hopp,
och snart du penningkitteln hämtar.
Jag sneglade nyss dit in: av gull,
av lejondalrars, är kitteln full.
FAUST.
Men ej ett smide, ej en ring,
min allra käraste till smycke?
MEFISTOFELES.
Nog såg jag någonting, som hade tycke
med pärlband eller slika ting.
FAUST.
Nå gott, jag vill ej, som du vet,
gå tomhänd till min Margaret.
MEFISTOFELES.
Dock borde ni väl ej förtycka
att njuta kostnadsfritt en lycka.
Men nu vid tusen stjärnors gång
skall ni ett mästerstycke höra.
Jag sjunger en moralisk sång
att henne säkrare förföra.
| 194 |
(Sjunger till cittran.)
Katrin, o hör!
Säg, vad du gör
här utanför,
när dagen börjar blicka!
O fly! försvinn!
du släppes in,
som flicka in,
men icke ut som flicka.Tag dig i akt!
Är offret bragt,
har lyckan sagt
god natt, och tjuven springer.
Om du är vis,
var kall som is
till varje pris,
tills du fått ring på finger!
VALENTIN (framträder).
Vem lockar du? Nu är du såld.
råttfångare! Nu har jag räven!
Först instrumentet fan i våld,
så fan i våld med sångarn även!
MEFISTOFELES.
Gitarrn itu och bitarne på gatan!
VALENTIN (till Faust).
Nu hamrar jag din skalle, satan.
| 195 |
Håll stånd, herr doktor! Hurtigt mod!
Tätt vid min sida, då jag manövrerar!
Ut med ert spett! Det gäller blod.
Ni stöter ni, och jag parerar.
VALENTIN.
Parera den!
MEFISTOFELES.
Ja väl, vem mäktar
ej det?
VALENTIN.
Och den?
MEFISTOFELES.
Ja visst.
VALENTIN.
Jag tror, att djävuln fäktar.
Men vad är det? Min hand är lam.
MEFISIOFELES (till Faust).
Stöt till!
VALENTIN (faller).
O ve!
MEFISTOFELES.
Nu är den lymmeln tam.
Nu är det tid på att man springer;
det skrikes mord, det höres tramp och gny.
Polisen har jag på mitt finger,
men blodbann gör mig huvudbry.
| 196 |
MARTA (vid fönstret).
Kom ut, kom ut!
RÖST. (från ett fönster).
Kom hit med bloss!
MARTA.
Man skriker, fäktar, svår och slåss.
FOLK.
En ligger redan död.
MARTA (kommer ut).
Ha mördarne flytt härifrån?
MARGARETA (kommer ut).
Vem ligger där?
VALENTIN.
Din egen moders son.
MARGARETA.
Allsmäktige, vad nöd!
VALENTIN.
Jag dör: snart är den saken slut,
så snart som sagd och spord.
I kvinnfolk, tyst med gråt och tjut!
Kom, lyss till mina ord!
(Alla samlas kring honom.)
Margret, än är du ung till år,
och yrket, som du valt, förstår
| 197 |
du mycket slätt ännu.
Jag, oss emellan, säge ut:
när nu du är en sköka du,
så var det utan prut!
MARGARETA.
Min bror! O Gud, mitt djupa fel!
VALENTIN.
Nej, blanda ej Gud i detta spel,
ty gjort, tyvärr, är gjort ändå,
som det kan gå, så skall det gå.
Först börjar du i smyg med en,
och flere andra komma sen,
och när du så har haft en rad,
så har dig snart den hela stad.
När nesan födes, vill hennes mor,
att ingen därom skall höra,
och sveper nattens mörkaste flor
över dess huvud och öra,
ja, grove den gärna i jorden.
Men växer hon och lägger ut,
så går hon naken om dan till slut
och är ej skönare vorden;
ju vidrigare hennes drag,
dess fräckare söker hon ljusan dag.
Det skall ej tändas månget ny,
förrn ärbart borgarfolk skall sky
dig som ett smittsamt lik och söka
gå dig ur vägen, du sköka.
| 198 |
Men ser man dig in i din ögonsten,
då skall du skälva i märg och ben.
Ej får du gå efter ärbar sed
i krage av spetsar och gyllne ked,
du släppes ej till altaret fram,
från dansen drives du bort med skam,
du dväljes, där mörkret ruvar
pa tiggarebyke och tjuvar.
Och om än Gud förlåter din färd,
förbannad är du i denna värld.
MARTA.
Låt tanken stiga till himlen opp!
Vill ni ännu häda och håna?
VALENTIN.
O, kunde jag krossa din skrumpna kropp,
du skändliga kopplarkona!
Då hade jag det vissa hopp,
att Gud skulle all min synd förlåta.
MARGARETA.
Min broder! Vilka avgrundskval!
VALENTIN.
Jag säger dig: hör upp att gråta!
När du din ärliga vandel slöt,
fick jag den hårdaste hjärtestöt.
Nu slumrar jag in till Gud i ro,
soldat och man av mod och tro. (Dör.)
