| 98 |
Dryckeslag av muntra bröder.
FROSCH.
Vill ingen dricka? Ingen skratta?
Ni hänger läpp - är' ni besatta?
Förr eld i sky, nu bara kvalm,
som om ni vore rutten halm.
BRANDER.
Ditt fel; vi väntat av dig, vi,
en dumhet om igen, ett svineri.
FROSCH
(slår ett glas vin över hans huvud).
Där har du båda.
BRANDER.
Ärkesvin!
FROSCH.
Du bad därom, håll nu god min!
| 99 |
SIEBEL.
Vill någon gräla, körs han ut;
nej, kolka, sjung »runda»! med öppen barm och trut.
För hej!
ALTMAYER.
Fort, bomull hit! han vill förgöra
min hörsel! Aj, mitt stackars öra!
SIEBEL.
När valvet dånande ger svar,
då märks den djupa makt, som basen har.
FROSCH.
Ja, ut med den, som ilsknar för ett skämt!
Hej, trallera la la!
ALTMAYER.
Hej! trallera la la!
FROSCH.
Nu har man strupen stämt.
(Sjunger.)
»Hur håller det hop, vårt kärälskliga land,
vårt heliga romerska rike?»
BRANDER.
En otäck sång! Tvi! en politisk visa!
Nej, prisa Gud var dag, som tändes ny,
att rikets vård ej gör er huvudbry!
| 100 |
FROSCH (sjunger).
»Flyg upp, lilla näktergal, hälsa min vän
mång tusende gånger och tusende än!»
SIEBEL.
Nej, ingen enda gång! Jag känner denna snärta.
FROSCH.
Jo, henne tusenfalt min hälsning och mitt hjärta!
(Sjunger.)
Rigel opp vid stjärnors lopp!
Rigel opp, min rosenknopp!
Rigel till, förrn sol går opp!
SIEBEL.
Ja, sjung, min bror, sjung du ditt hjärtas flamma,
men den som skrattar sist, jag vet nog vem det är.
Mig drog hon vid min nos, dig gör hon snart detsamma.
Ett troll må vara hennes hjärtanskär,
må sig med henne i ett vägskäl vräka,
en gammal bock, vars färd från Brocken bär,
må mitt i sitt galopp god natt till henne bräka!
| 101 |
BRANDER.
Håll tyst och hör ett ögonblick
och tillstå, jag har vett och skick!
Här finns förälskat folk, dem må jag fägna
med något till god natt, som kan till punkt och prick
för deras villkor, deras stånd sig ägna.
En sång, en splitter ny! Giv akt!
Refrängen sjungs med kraft och takt.
(Sjunger.)
En källarråtta levde rart,
fläsk och smör betagen,
tills hon som doktor Luther vart
så trind om lille magen.
Men köksan satte ut gift en gång,
och världen vart den råttan trång,
som om kärlek krupit i kroppen.KÖREN (jublande).
Som om kärlek krupit i kroppen.
BRANDER.
Hon rusar ut, hon rusar kring,
hon dricker vid pöl och ränna,
hon gnager och skaver på varje ting,
men hejdlöst kvalen bränna.
102
Hon månget språng i våndan tog,
snart hade det arma kräket nog,
som om kärlek krupit i kroppen.KÖREN.
Som om kärlek krupit i kroppen.
BRANDER.
Till köket hon sprang i sitt beknip,
fast det var ljusa dagen,
och damp vid spiseln i kramp och pip
och drog de sista dragen.
Men mörderskan log: din sista vers
du piper nu, känn på en pärs,
som om kärlek krupit i kroppen.KÖREN.
Som om kärlek krupit i kroppen.
SIEBEL.
Hur dessa låga själar fröjda sig!
Det var ju konstigt över måttan
att lura gift uti den stackars råttan!
BRANDER.
Stå mössen högt i gunst hos dig?
ALTMAYER.
Du månskensflint med istermagen,
din motgång gör dig tam och mild.
Det svällda kräket bär ju dragen
utav hans egen dyra bild.
| 103 |
FAUST och MEFISTOFELES.
MEFISTOFELES.
I främsta rummet önskar jag
att föra dig i glada lag.
Hur lätt man lever ser du bäst
på folket här: var dag är dem en fest.
Med tarvligt skämt och riklig trevnad
trår här envar sin snäva cirkeldans,
som kattens unge med sin svans.
Och stör ej bakrus deras levnad,
och är krediten ej förtärd,
så är hon sorglös, deras värld.
BRANDER.
Helt visst två färdemän... Det ser man genast
på deras underliga sätt.
De varit högst en timme här allenast.
FROSCH.
Helt säkert har du gissat rätt.
Ja, Leipzig är en stad! Mitt Leipzig lov och pris!
Här lär man skick, här är i smått Paris.
SIEBEL.
Men vad slags folk tror du dem vara?
FROSCH.
Jag pumpar dem med glas i hand,
som man drar ut en barnatand.
Smal sak! Låt mig få hållas bara!
| 104 |
BRANDER.
Å nej, »marktschreier», det är klart som dagen.
ALTMAYER.
Kanske.
FROSCH.
Nu blir det »drift», och den blir fin!
MEFISTOFELES (till Faust).
De hedersmännen vädra aldrig hin,
om än han hölle dem i kragen.
FAUST.
Jag hälsar denna krets.
SIEBEL.
Vi tacka tusenfalt.
(Viskande i det han betraktar Mefistofeles.)
Vad? Är ej karln på ena foten halt?
MEFISTOFELES.
Kan man få slå sig ned i edert lag?
Då här ej finns att få en njutlig dryck, dess värre,
blir edert sällskap oss ett vederlag.
ALTMAYER.
Det tycks ni är en bortskämd herre.
| 105 |
FROSCH.
Ni for från Rippach sent, förmoda vi,
och har väl spisat med herr Hans till kvällen?
MEFISTOFELES.
Nej, denna gången foro vi förbi!
Dock såg jag nyligen den kvicke sällen,
han talte om kusinerna med gamman
och bad mig mycket hälsa allesamman.
(Bugar för Frosch.)
ALTMAYER.
Jo, han är god! Du fick på hornen, du!
SIEBEL.
En spjuver!
FROSCH.
Vänta du, han skall få sju för tu.
MEFISTOFELES.
Nyss hörde jag en ståtlig kör,
om icke mina öron sveko;
ett valv som detta, tror jag, gör
en präktig verkan med sitt eko.
FROSCH.
Ni är kanhända virtuos?
MEFISTOFELES.
Min kraft är svag; min håg förtjänar ros.
| 106 |
ALTMAYER.
Giv oss en sång!
MEFISTOFELES.
En mängd, om ni så önskar.
SIEBEL.
En splitterny ur mästarns hand!
MEFISTOFELES.
Vi komma just från Spaniens land,
där sången tonar och där rankan grönskar.
(Sjunger.)
Det var en kung som hade
en loppa stor och stinn -
FROSCH.
En loppa! Hör! Förstån I eller hur?
En loppa är mig just en snygg figur.
MEFISTOFELES (sjunger).
Det var en kung som hade
en loppa stor och stinn,
den han, som hovet sade,
höll kär som sonen sin.
Han kallar inför tronen
hovskräddarn mäster Bock:
»Tag mått av herr baronen
till byxor, väst och rock!»
| 107 |
BRANDER.
Glöm ej att göra klart för skräddarkroppen,
att måttet, som han tar, skall hålla streck,
och att han mister huvudknoppen,
om byxorna slå minsta veck!
MEFISTOFELES.
I sammet och i siden
nu kläddes loppan nätt,
fick ordnars mängd med tiden
och strax en taburett;
sprang jämt i kungaborgen
med stjärnor på sin dräkt,
och höga höns i korgen
vart junkerns hela släkt.Var hovman argt de sticka,
var hovdam likaså,
och drottning, kammarflicka
i samma vånda gå.
Man fick ej ge dem knäcken,
ej klå sig, när man stacks;
vi knäcka dem på fläcken
vid första sticket strax.KÖREN (jublande).
Vi knäcka dem på fläcken
vid första sticket strax.
FROSCH.
Hurra! Det var en sång att höra på!
| 108 |
SIEBEL.
Ja, gånge det varje loppa så!
BRANDER.
Spetsa fingren och tag med grace!
ALTMAYER.
För frihet och vin vårt höjda glas!
MEFISTOFELES.
För frihet tömde jag mitt glas i draget,
men edert vin är ej av bättre slaget.
SIEBEL.
Tyst, ni förnärmar dryckeslaget!
MEFISTOFELES.
Jag bjöde gärna denna värda krets
på vad min källare kan ha tillreds,
men fruktar, att vår värd beklagar sig.
SIEBEL.
Ro bara hit! Det tager jag på mig.
FROSCH.
Ett gott glas vin! då må vi er berömma.
Men knussla ej med prov! Skall jag bedöma,
då bör för sakens egen skull
herr domarn taga munnen full.
| 109 |
ALTMAYER (viskande).
De äro ifrån Rhen, det märkte jag ej förr.
MEFISTOFELES.
Giv hit en borr!
BRANDER.
Vad vill ni med en sådan?
Stå kanske edra fat vid källarns dörr?
ALTMAYER.
Vår värd har verktyg där i lådan.
MEFISTOFELES
(fattar borren. Till Frosch).
Säg nu, vad vinsort önskar ni?
Välj, och ni har den på minuten!
FROSCH.
Har ni då flere slag?
MEFISTOFELES.
Ni är i valet fri.
ALTMAYER (till Frosch).
Du redan slickar dig om truten.
FROSCH.
Fram då med druvans must från Rhenens strand!
De bästa gåvor ger ens eget fosterland!
| 110 |
MEFISTOFELES
(borrar ett hål i bordkanten mitt för den plats, där Frosch sitter).
Nu hit med litet vax till proppar!
ALTMAYER (till Frosch).
Taskspeleri!
MEFISTOFELES.
Pass på, att någon hålen stoppar!
(Till Brander.)
Och ni?
BRANDER.
Champagne från Marnens ängd,
som skummar upp i pärlors mängd.
(Mefistofeles borrar; en av sällskapet gör vaxpropparne och stoppar hålen.)
Mot allt vad utländskt är må man ej spjärna,
det goda finns ock under främmat tak.
En äkta tysk ser icke fransmän gärna,
men dricker deras vin med smak.
SIEBEL
(då Mefistofeles närmar sig hans plats).
Det sura är just icke i min väg;
ett glas utav det äkta söta!
MEFISTOFELES (borrar).
Tokajerns stråle skall er möta.
ALTMAYER.
Nej, herre, se mig rakt i syn och säg,
om ni ej gycklar med oss bara!
| 111 |
MEFISTOFELES.
Bevars! Det vore utan hut,
skämt med så ädla gäster har sin fara.
Men säg nu fort och utan prut:
med vad slags vin kan jag till nöje vara?
ALTMAYER.
Med vad som helst. Gör blott på saken slut!
(Alla hålen äro nu borrade och stoppade.)
MEFISTOFELES
(med underliga åtbörder).Druvor bär vinstock,
horn bär en getbock.
Rankan är trä och vinet saft,
trä i ett bord har samma kraft.
Har ni den tankens djup förstått?
Här är ett under, tro nu blott!
Drag proppen ut, pass på och njut!
ALLA
(i det de draga ut propparne och se det önskade vinet flyta i glasen).
O ljuva brunn, tag aldrig slut!
MEFISTOFELES.
Sen noga till, att intet spilles ut!
ALLA (sjunga).
Vi må så kannibaliskt gott
som fyra hundra suggor.
| 112 |
MEFISTOFELES.
Ett folk i frihet - se, hur gott det mår!
FAUST.
Jag hade lust att genast fara.
MEFISTOFELES.
Först skall du se, hur djuriskheten går
att glänsande sig uppenbara.
SIEBEL
(dricker oförsiktigt, vinet flyter till marken och slår upp i låga).
Hjälp! Avgrundsbrand, som satan sänt!
MEFISTOFELES (manande lågan).
Var lugnt, mitt eget element!
(Till Siebel.)
För denna gång en droppe skärseld bara!
SIEBEL.
Håll, herre! Dyrt skall ni för detta svara;
ni är bland folk, som ni ej känt.
FROSCH.
Gör icke om det där, det vill jag råda!
ALTMAYER.
Säg honom, att han går beskedligt härifrån!
SIEBEL.
Han understår sig dylikt hån,
men slika hokuspokus ha sin våda!
| 113 |
MEFISTOFELES.
Tyst, gamle vinkagg!
SIEBEL.
Kvast, vet hut!
På köpet vill ni oss med ovett fägna,
men vänta, här skall prygel regna.
ALTMAYER
(drar en propp ur bordet; eld slår emot honom).
Jag brinner, brinner!
SIEBEL.
Häxeri!
Stöt till! Den karln är fågelfri.
(De draga knivarne och gå löst på Mefistofeles.)
MEFISTOFELES
(med allvarsamma åtbörder).Ordet villor spinne,
skifte rum och sinne!
Ute var och inne!
(De stå häpna och se på varandra.)
ALTMAYER.
Var är jag? Vilket härligt land!
FROSCH.
Och vinberg!
SIEBEL.
Druvor falla mig i hand
| 114 |
BRANDER.
I denna lund, den skuggrikt ljuva,
se vilken vinstock, vilken druva!
(Han fattar Siebel om näsan. De andra göra det ömsesidigt och höja knivarne.)
MEFISTOFELES (som ovan).
Fall bort, du ögonvillors band!
Märk satans skämt, och se ej mer i syne!
SIEBEL.
Vad nu?
ALTMAYER.
Ja, vad?
FROSCH.
Jag höll ju i ditt tryne!
BRANDER (till Siebel).
Det är din nos jag har i hand.
ALTMAYER.
Det var ett slag, som alla lemmar kände!
En stol! Jag faller över ände.
FROSCH.
Men säg, vad var det nu som hände?
SIEBEL.
Var är den fan? Det slutar icke, förrn
han ligger död till maskars mat.
| 115 |
ALTMAYER.
Själv såg jag, hur han gränsle på ett fat
for ut igenom källardörrn.
Jag känner blytyngd ner i benen.
(Vänder sig till bordet.)
Om vin här ännu runne - ack!
SIEBEL.
Nej, lögn och svek var hela scenen.
FROSCH.
Dock tycks mig det var vin jag drack.
BRANDER.
Var druvan även satans funder?
ALTMAYER.
Kom nu och säg, man ej bör tro på under!
