| 25 |
Högvälvd trång götisk kammare.
FAUST
(orolig i sin länstol vid skrivbordet).
Så har jag, ack! med glödande flit
i grund studerat filosofin
och medicinen, juristerit
och även, tyvärr, teologin
och står här nu nätt opp så klok
som jag var förut, stackars tok;
är »herr magistern», »herr doktorn» ock,
och drar sen tio år min flock
studenter vid näsan med lärda fukter
upp och ner i krokar och bukter
och ser med förbrännande kval, att ingen
är tankens kraft att fatta tingen.
Slug är jag väl mer än den narrhop märker,
som nämnes magistrar, doktorer och klerker:
jag känner ej skrupler, ej tvivlens plåga
och rädes ej djävul och avgrundslåga;
men så gick ock all fröjd sina färde,
jag yvs ej veta något av värde,
| 26 |
O, såge du min smärta nu
och aldrig mer, fullmåne du,
som jag har bidat mången natt,
när jag vid detta skrivbord satt!
Du vemodsblide vän, då gled
ditt sken på blad och böcker ned.
Ack, kunde jag gå på fjällhög stig,
på berg, beglänsta ljuvt av dig,
kring branters hålor med andar sväva,
kring silvrade fält mig sänka och häva
och långt från grubblets kvalm och slagg
löga mig sund i din svala dagg!
Ve! dväljs jag än i fångens hus,
i denna kvava hålas natt,
där även himlens kära ljus
i målat fönster skimrar matt!
| 27 |
Och frågar du, vi hjärtat slår
så ängsligt här och utan hopp,
vi kval, som du ej själv förstår,
fördämma dina pulsars lopp?
O, från den värld oss Skaparn gav,
från livets fröjd i solens sken
har du stängt in dig i en grav
bland stoft och kvalm och dödes ben!
Upp! Fly in i det vida land!
Den underbara boken här
av Nostradamus' egen hand
skall visa dig, var vägen är.
Om då du fattar stjärnors lopp
och lärdom av naturen får,
står i din själ den kraften opp,
att anderöst till ande når.
De helga tecknens tydning här
kan grubblarn ej förklara dig;
men, andevärld, du är mig när,
och då du hör, så svara mig!
(Han slår upp boken och får syn på Makrokosmos' tecken.)
| 28 |
Ha, blott en blick, en enda, och jag hinner
med alla sinnen salighetens höjd!
Igenom varje nerv och åder brinner
en ung, en helig levnadsfröjd.
Var det en Gud, som dessa tecken skrev -
det arma hjärtats mod de höja,
dess vilda stormars makt de böja -
och som med gåtfullt tvång naturen drev
att runt omkring mig lyfta tingens slöja?
Här ljusnar så! Är jag en Gud?
I dessa rena drag förklarat
står nu naturens liv för själen uppenbarat.
Först nu förstår jag rätt den vises bud:
»Ej andevärlden själv är sluten;
din själ är stängd, din håg är död.
Upp, läring, bada oförtruten
en jordisk barm i morgonglöd!»
(Han ser på tecknet.)
Se, huru tingen sig till enhet väva,
allt varder liv, det ena i det andra!
hur himmelskrafter upp och neder sväva
och räcka gyllne ämbar åt varandra!
Med sällhetsdoftande vingar
från himlen genom jorden skaran svingar,
harmoniskt genom alltet klingar.
En härlig syn! Men blott en syn, som far!
Oändliga natur! Var fatta dig, och var
er, livets källor, hennes fulla bröst,
där tvillingparet jord och himmel näres,
| 29 |
(Han bläddrar harmset i boken och får se jordandens tecken.)
I detta tecken vilken annan kraft!
Vi kunna mer som fränder gälla,
du jordens ande!... Mina krafter svälla,
jag glöder som av druvors unga saft.
Jag känner mod att ut i världen hasta,
all jordens fröjd och ve på skuldran lasta,
med stormar tumla och med sinnen fasta
se bränningen det bräckta skeppet kasta.
Det mulnar över mig...
Månen döljer sitt ljus...
Lampan slocknar!
Töcken skälva! Röda blixtar fräsa
omkring mitt huvud, och från valvet
en rysning sänker sig
och griper mig!
Jag känner, manad ande om mig svävar...
Avslöja dig!
Ha, hur mitt hjärta bävar!
I nya känslor lösas opp
själ och kropp.
Dig, ande, är mitt hela hjärta givet!
Du skall, du måste, gällde det än livet!
(Han fattar boken och uttalar hemlighetsfullt andens tecken. En röd låga susar genom kammaren. Anden synes i lågan.)
ANDEN.
Vem kallar mig?
| 30 |
FAUST (med bortvänt anlete).
Vad syn! Jag dör!
ANDEN.
Din manings starka dragningsmakt,
som länge sög min sfär, har bragt
mig hit, och nu -
FAUST.
Din blick tillintetgör!
ANDEN.
Med andfådd iver ber du få skåda
mitt anlete, höra min röst... och se,
här är jag, rörd av din trängtans ve!
Vad ömklig skräck, som nu fått råda
på övermänskan dig! Är nu din ande stum?
Var är den barm, som skapat och fann rum
att hysa inom sig en värld, och full av fröjd
förhov sig upp till oss, till andevärldens höjd?
Var är du, Faust, vars stämma klang till mig
och sig med alla krafter tvang på mig?
Är du det? Du, vars alla livsdjup bäva,
när fläktar av min ande om dig sväva?
En hopkrympt mask, en livlös form!...
FAUST.
För dig, du flambild, jag ej vike!
Ty jag är Faust! Jag är din like.
ANDEN.
I livets floder, i dådens storm
är jag böljan här,
är jag vinden där,
| 31 |
FAUST.
Du, som din krets kring världen slår
rastlös strävan! nära står jag dig.
ANDEN.
Den ande liknar du, som du förstår,
ej mig!
(Försvinner.)
FAUST (hopsjunkande).
Ej dig?
Vem då?
Jag, gudomens avbild!
Och icke ens dig!
(Det klappar på dörren.)
Jag hör... min famulus! Ve och ack!
Skall dessa syners fullhet störas,
min högsta fröjd tillintetgöras
av denne lismares torra snack!
(Wagner i nattrock och nattmössa, med lampa i handen. Faust vänder sig harmsen om.)
WAGNER.
Förlåt, jag hör er deklamera;
var det en grekisk skald, en tragisk dikt?
Av denna konst jag ville profitera,
| 32 |
FAUST.
Ja, om en präst är komediant i grunden,
som det väl stundom också sker.
WAGNER.
Ack, är man, såsom jag, vid sitt museum bunden
och knappt på någon helgdag ser
som genom tub, på avstånd, världens yra,
hur henne då med talarkonsten styra?
FAUST.
Du griper aldrig vad du ej förnam;
ur själen som en källvåg springa
urkraftigt skönt de tankar fram,
som gå till hjärtan och betvinga.
Men sitt ni där och rör tillsamman
ragu av lämningar från andras fest
och pina fram, som ni kan bäst,
ur askan på er härd den klena flamman!
Vill ni beundran, får ni den - av vem?
Av barn och apor, så var ej förlägen!
Men intet ord fann hjärtevägen,
som icke föddes i ett hjärtas hem.
WAGNER.
Men talarns lycka gör hans föredrag;
jag har ej hunnit långt, det inser jag.
| 33 |
FAUST.
Ett råd, min vän: sök redlig vinst,
drag icke bjällerkåpan på!
Sunt vett det konstlar allra minst,
det låter säga sig ändå.
På ord gör ej den mannen jakt,
som vill på allvar hava något sagt.
De granna tal, varmed man krusar
åt mänskobarnen bjäfs med glitter på,
de kännas som en höstvind töckengrå,
som genom torra lövverk susar.
WAGNER.
Ack, konsten är så lång
och livet kort!
Och trött av kritisk id har mången gång
jag fruktat vettet skall gå bort.
hur mycket bråk, förrän man medeln funnit,
när man till källorna vill stiga opp!
Och förrn en stackars sate halvvägs hunnit,
så hämmar döden väl hans lopp.
FAUST.
Är pergamentet då den helga källa,
varur en dryck kan evig svalka ge?
Ur egen ande måste vågen kvälla,
om hon skall släcka törstens ve.
WAGNER.
Men forna tiders ande! Att försätta
sig in i den, det är ett nöje, detta -
| 34 |
FAUST.
Å ja, till stjärnorna och längre än!
Ack, den förflutna tiden är, min vän,
en bok, med sju sigill förseglad.
De orda om den tidens ande - gott!
Det är de herrars egen ande blott,
vari en gången tid är speglad.
Det är i sanning ett elände!
En blick... du flyr, om ej du vill
se skräp och lappri utan ände
och någon »statsaktion» därtill,
och här och där kan man »maximer» plocka,
som låta bra i munnen på en docka.
WAGNER.
Men världen! mänskoanden! Litet var
vill likväl veta någonting om detta.
FAUST.
Är ordet »veta» här det rätta?
Spörj barnets sanna namn! Törs någon då ge svar?
De få, som »vetat», men som ej förvarat
för hopen vad de skådat, tänkt och känt,
som, dårligt nog, sitt hjärta uppenbarat,
dem har man alltid korsfäst eller bränt.
Förlåt, min vän, men nu vi göre slut
på detta samtal! Natten lider.
| 35 |
WAGNER.
Med er jag gärna vakat natten ut
att njuta av det ljus ni sprider.
I morgon, första påskdag, tör jag våga
att komma fram med en och annan fråga.
För studier var mitt sinne aldrig kallt!
Nog vet jag mycket, men vill veta allt. (Går.)
FAUST (ensam).
Blott den går fri från hopplöshetens smärta,
vars sinne hängt sig fast vid idel fnask,
som gräver efter guld med lystet hjärta
och glädes, då han hittar mask.
Och slik en mänskoröst får ljuda här
mitt i det rika andeliv jag röner!
Dock, denna gång jag tack dig skyldig är,
du lumpnaste av jordens söner:
du slet mig lös ur den förtvivlans klor,
som redan trängde mig djupt in i märgen.
Ack, denna syn, hon var så jättestor,
att i mig själv jag måste känna dvärgen.
Guds avbild jag, som tror - o villors hån! -
jag står vid spegeln av det evigt sanna,
som njöt mitt själv med strålglans om min panna
och skuddat av mig jordens son!
Mer än kerub, vill jag förmäten njuta
ett gudaliv, vill i naturens ådror gjuta
min fria kraft odödliggjord -
hur jag är straffad nu, hur villan måste sluta!
Jag krossas av ett tordönsord.
| 36 |
Jag kan ej, bör ej kalla mig din like;
makt till att mana fram dig har jag haft;
men hålla kvar dig - nej, då svek min kraft.
O, denna stund, som gav ett himmelrike,
hur stor, hur liten då jag kände mig!
Men grymt ljöd budet: människa, du vike
tillbaka på din mörka stig!
Vad skall jag fly? vad lärdom bida?
Bör jag väl vika för min trånads tvång?
O, vi må verka eller lida,
det hämmar blott vår levnads gång.
Ett främmat ämne mer och mer fördärvar
vår andes härligaste arvedel;
när denna världens goda man förvärvar,
så nämns det bättre lögn och gyckelspel.
De känslor, som ge liv och skänka oss en himmel,
förfrysa, ack, i denna världens vimmel.
Förr mätte fantasin i dristig flykt
oändlighetens krets i hoppfull spänning;
nu har hon i en vrå sitt näste byggt,
då fröjd på fröjd förgås i tidens bränning.
Djupt ruvar sorgen i ditt hjärta
och verkar mången hemlig smärta,
i oro vaggar hon och stör din frid, ditt hopp,
i ny förklädnad jämt hon träder opp,
som gård och grund, som barn och maka,
som eld och vatten, gift och stål,
du bävar för ett kast, som icke når sitt mål,
begråter ständigt det du aldrig måst försaka.
| 37 |
Jag lik en Gud? Djupt känns det i min själ:
jag liknar masken under vandrarns häl,
som finner sin förintelse och grav
uti det stoft han närde sig utav.
Stoft är ju väggen där, som hög och smal
med hundra hyllor slår om mig ett fängsel,
stoft allt det skräp, en värld för mott och mal,
som fyller denna kvava cell till trängsel!
Vad kan jag finna här till andens väl?
Och skola tusen böcker mig förklara,
att mänskan överallt är kvalens träl,
att här och där en lycklig torde vara?
Vad gnisslar du till mig, du tomma huvudskål?
Ack, att din hjärna, villad som min egen,
sökt sanningskär din väg med dagens ljus till mål,
men fann en skymning svekfull och förtegen!
Du gamla redskap, ack, jag hånas ju
av dina valsar, byglar, rör och deglar;
jag stod vid porten, nyckelen var du,
ditt ax är krusigt nog, men lyfter inga reglar.
Naturen, mörk på ljusan dag,
en oupplöslig gåta ruvar;
vad för din ande ej hon yppar av sin lag
avpressas henne ej med hävstång eller skruvar.
Dig, gamla redskap, som jag ej försökt,
blott som ett minne av min far jag hyste.
Du gamla dragvals, du har varit rökt,
så länge på mitt bord en dåsig lampa lyste.
Långt bättre slösa bort det lilla som man fått
än stå av detta lilla tyngd och bunden!
| 38 |
Tillkämpa dig din ärvda lott,
då endast är han din i grunden!
Vad du ej nyttjar är en börda blott,
och blott vad stunden fött kan gagna stunden.
Men varför ser jag dit? Magnetiskt drager
kristallen där min syn... jag ser och ser ej nog...
Nu tänds med ens omkring mig ljuvlig dager,
lik månens silverglans i nattlig skog.
Jag hälsar dig, kristall, så full av under!
I dig jag ärar konst och tankefunder,
och blott med andakt tager jag dig ner.
Du sammandrag av hulda domningssafter,
du fångna doft av dödens finsta krafter!
En ynnest! hör din mästare som ber!
Jag skådar dig, och mina plågor dövas,
jag fattar dig, och bug och trängtan sövas,
och andens flodsvall sjunker mer och mer:
det vida havet vinkar nu mitt segel,
inunder glänser vattnet som en spegel,
och nyfödd dag mot nya stränder ler.
En eldvagn svävar ner på lätta vingar,
och se, jag gjordad står till himmelsfärd,
och upp på otrådd eterväg jag svingar
till renad id uti en högre värld.
O, detta gudaliv! O, dessa fröjder!
Du, nyss en mask, är du dem värdig, du?
Ja, denna sol, som purprar jordens höjder,
vänd henne ryggen i ett manligt nu!
| 39 |
Spräng porten, som envar med lutad panna
helst smög förbi, spräng den i väldigt lopp,
ty nu är tid med hjältebragd att sanna,
att mannens adel väger gudars opp,
tid att ej skälva för den avgrund djupe,
dit fantasin sig dömt i kvalens band,
men storma klyftan, ur vars trånga strupe
ett helvete spyr ut sin vreda brand,
och glad ta steget ut, om än med fara
att lösas upp uti - att icke vara.
Kristallpokal, du åldrige och glömde,
från hyllan, ur fodralet, där du drömde,
kom ner! det väntar oss en högtidsstund.
Du glänst vid mina fäders glädjefester
och livat upp de allvarsamma gäster,
då mellan dem du gick från mund till mund.
De rika bildverks prydnad kring din rund,
vår plikt att rimvis tyda dem för laget
och tömma dig i första andedraget,
det minner mig om mången ungdomsstund.
Nu räcks du ej till någon vän vid bordet,
nu manar ej din konst till lek med ordet;
här är den saft jag väljer för min bål.
Dess bruna flod må i din rundel strömma!
En dryck - och snart skall jag all världen glömma!
Min sista skål, som jag av all min själ vill tömma,
är din, o Morgon! dig en hög, en festlig skål!
(Han lyfter bägaren till munnen.)
| 40 |
Klockringning och korsång.
ÄNGLARNES SÅNG.
Krist är uppstånden!
Fröjden er, blödande
bröst, som i glödande
kamp med förödande,
smygande, dödande
synderna stånden!
FAUST.
Vad brus, vad klang av ljud, som översvämma
min själ och nödga glaset från min mund!
I klockor, bådar ren er dova stämma
den helga påskens första högtidsstund?
I körer, sjungen I den sång om världsförsoning,
som klang från änglars mun ur dödens skuggors boning,
att knutet är ett nytt förbund?
KVINNORNAS SÅNG.
Kryddor vi hade
med oss av ljuvlig doft,
tvådde och lade
neder hans dyra stoft,
höljt i sin linna
svepning så ren och skär;
ack, men vi finna
Kristus ej här.
ÄNGLARNES SÅNG.
Krist är uppstånden!
Kärleksutövande,
| 41 |
FAUST.
I himmelsljud, som smeken och betvingen,
vi söken I mig här i stoft och skarn?
O, sväven hän till veka bröst och klingen!
Ert budskap hör jag, men min tro är ingen:
i undret smeker tron sitt älsklingsbarn.
Att sträva till den sfär är mig ej givet,
från vilken klingar edert hulda bud;
men, ack, I ären kära barndomsljud
och kallen mig tillbaka hit i livet.
Förr brådsjönk himlens kärlek i min famn
och kysste mig i stilla sabbatsstunder,
i klockors dån förnam jag andeunder,
och bönen var en njutning utan namn.
En längtan, outsäglig längtan brände
och drev mig ut: i skog, på fält jag lopp
och under tusen heta tårar kände
uti min själ en värld gå opp.
Den sången var ett bud om glada ungdomslekar,
om vårens fest, om vardagsmödans slut;
ja, barndomsminnen famna mig: jag tvekar
att taga sista tunga steget ut.
O, klinga, ljuva änglasång! jag gråter,
du övervann mig, jorden har mig åter.
LÄRJUNGARNES SÅNG.
Om han, den jordade,
redan ur världen
| 42 |
ÄNGLARNES SÅNG.
Krist är uppstånden!
Fångar i nattlig grav,
glade I månden
kasta dess bojor av,
fatta er vandringsstav,
frälsningen visande
folken från hav till hav,
mästaren prisande,
bröderna spisande,
kärlek bevisande,
hugnande, lisande,
eder är mästarn när,
ja, han är här!
